Tre Världar

Reflektioner

Oktober 2017

För ett knappt år sedan skrev jag om några husväktare och två dikter de förmedlat till varann via människor. Nu har jag delat hus med Pim (och en hel del gnagare och andra) i över sex år och är på väg att flytta.


Pim har gett följande rader till väktaren av det lilla huset som kommer att bli mitt.


Vi vaktar varligt varje hus

vi väver sinnesro och ljus.

Vi växer av att männ'skor vårdar

själ och hem och liv på gårdar.


Kanske husväktaren där du bor skulle uppskatta någon av dessa dikter?





Maj 2017

En bred mörk del av utvecklingen sluttar rätt åt helvete. Oro, rädsla, osäkerhet göder den. Att någon gång kasta ett öga åt det hållet är okej, men ge det ingen energi.


All min glädje, kraft och kreativitet ska gå till den tunna, ljusa, lyckliga väg som idogt växer sig uppåt. Smal, ren, sann och vacker. Där är jag.


Tack Jord, Sol och stjärnor! Tack älskade vägledare! Tack Kristus, helig Ande och Gud!


Nu har jag påmint. En annan gång kanske du gör det. Den nya tiden manifesteras genom våra gemensamma krafter och vårt fokus.





November 2016

I mitt arbetsrum står en liten pall invid väggen och ovanför den sitter ett blommigt vykort med en hälsning.


Att stämma tidens och rummets vågor,

är våra frågor.


Från en husväktare till en annan.


Hälsningen tog min vän Cecilie med sig från sin husväktare i Vårdinge till Mi Jo i huset där jag bodde i Gamla Oxelösund. Sen dess har både jag och Cecilie flyttat men Pim i huset där jag bor nu är lika förtjust i den. Nu och då ser jag honom vid pallen som nästan blivit som ett altare. Han tittar på mig och då stannar jag upp och läser dikten för honom. När jag kommer till underskriften ser jag för mitt inre först Cecilies gamla lägenhet, "från en husväktare", och sedan Mi Jos hus, "till en annan", och sist Pims hus, och då säger jag "till en tredje". Jag tror att han är speciellt förtjust i det där sista, han följer koncentrerat med i de imaginativa bilderna som jag målar upp av rummen i de olika husen.


På väg att besöka Cecilie i hennes nya hus nära Delsbo märkte jag att Pim pockade på uppmärksamhet. Han ville att jag skulle ta med en hälsning från honom.


Med glöd

och dagligt bröd

finns ingen nöd.


Från en husväktare till en annan.


När jag kommit så långt att jag för mitt inre målat upp Pims och mitt hus läser jag hans egen dikt med underskrift och gör mig en bild av huset i Delsbo. Sedan är vi nöjda båda två och kan återgå till våra sysslor.





Juli 2016

Det tycks mig omöjligt att hitta en yrkesbenämning. Vad jag än kallar mig är det högt skattat bland vissa medan det väcker avsky hos andra. För tillfället provar jag en kombination och kallar mig chaman-antroposof-geomant. Heltäckande men knappast användbart. Nej, jag får nog nöja mig med att kalla mig Rebecka Vik och istället fokusera det viktiga:


Att Mikael är min kung, Vidar min chef, Rudolf Steiner min mentor och lärare. Jag är alltså Steiners elev, jag ingår i Vidars här av gryningens nordbor och är stolt medborgare i Mikaels rike.


Det är vad jag försöker att vara så mycket jag kan.





September 2015

En morgon gick det inte att få kontakt med min mamma, Mutti. Ögonen tittade utan att se och kroppen låg orörlig i sängen. Eftersom min pappa, Vati, tänkte att detta var slutet ringde han inte efter ambulans utan kallade bara på min syster och mig. De senaste åren har Mutti haft svårt att gå, har lidit av en väldig trötthet och har många gånger uttryckt en önskan att få gå vidare. Den önskan var på väg att uppfyllas.


I Muttis kropp var "ingen hemma", ändå var hon mer lyhörd än på mycket länge. Hon märkte så fort någon kom i närheten. Mutti har alltid haft dålig hörsel men nu var det helt klart inte med öronen hon hörde. Hennes medvetande var i hela rummet. Mellantillståndet hon var i påminde mig om en vän som blev just så enormt lyhörd och vidgad timmarna innan han dog. Alltså trodde jag att slutet var nära och ringde Kristensamfundet (en antroposofisk kyrka).


En präst kom och gjorde sista smörjelsen. Rummet var fyllt av barn, barnbarn, barnbarnsbarn och vänner och jag var glad för Mutti. I den miljön trivs hon som allra bäst. Prästen doppade fingret i olja och tecknade tre kors på Muttis panna. Olja gör papper genomskinligt, förklarade han, och detta har liknande effekt. Sikten kan klarna och då är det lättare för människan att se om hon ska vidare eller om hon vill fortsätta sitt liv på jorden.


I flera dagar blev Mutti bättre. Vänstra sidan började hon kunna röra en aning, hon följde oss med blicken och lärde sig att kommunicera lite med armen. Ville hon leva? Det enda hon fick i sig var vatten och ofta ville hon inte ens ha det. Ändå såg hon stark och fin ut och dagarna gick. Hemtjänstpersonal, vänner, distriktssköterska, läkare kom och gick och många uppskattade stämningen och var glada för Mutti att hon fick vara hemma och ha familjen omkring sig.


Mutti såg på mig som ett litet barn: utan att flacka, blinka eller väja undan med blicken. Sådant som osäkerhet, dåligt självförtroende, vilja till makt och annat känner ett litet barn inte till, och Mutti var redan fri från det. Mötet mellan oss blev ordlöst, avklätt och ärligt. Det var ett möte hjärta till hjärta.


På kvällarna innan jag somnade fokuserade jag mamma. Tätt intill henne stod en stor, varmt och innerligt gyllengul ängel - det trofasta väsen som säkert följt henne hela livet. Ängelns "kropp" var graciös och "vingarna" var formade som en bred, liggande månskära och var sträckta uppåt. Efter några dagar såg jag att ängeln inte bara stod bredvid utan att den även bar Mutti. Hon sov tryggt i sin ängels famn. Från början såg jag ovanför henne en rund himmelsöppning där vänliga själar kärleksfullt såg ner på Mutti. Denna öppning närmade sig sedan sakta varje dag ända tills den var ända nere vid marken så att Mutti låg inne i cirkeln omgiven av de kärleksfulla själarna.


Tio dagar hade gått, Mutti var fortfarande vaken i stort sett hela dagarna, lite svagare men jag hade inte märkt någon större förändring. Men det jag såg på kvällen var plötsligt helt annorlunda. Hennes kropp hade sjunkit ifrån ängeln ner i jorden och var insvept i ett gråblått eteriskt hölje. I ängelns famn låg inte den tunga, sovande kroppen utan istället något ljust, piggt och livfullt. Det hade blivit en delning. Ängeln måste ha lyft ut Muttis medvetande medan kroppen sveptes, sjönk och nu hängde som i en droppform ner från ängeln. Någon av de vänliga andarna omkring henne sträckte sig efter henne.


Nästa morgon vaknade inte Mutti utan sov djupt timma efter timma. Hon hade gått in i ett nytt skede. När jag kom förbi sängen på eftermiddagen fick jag nästan en chock. Hon tittade. Jag blev så glad, Mutti, Mutti, är du tillbaka ... Efteråt tänker jag att det var som med handen och handsken. Först var hela handen borta men sedan kom ett antal fingerspetsar in igen. Som mest kunde Mutti röra sin arm en gnutta, ner till benet "nådde" hon inte. Samma hände nästa eftermiddag, men då nådde hon bara sitt ena öga som med knapp nöd var lite öppet. Det kändes som om min kontakt med henne gick genom ett väldigt långt och trångt rör. Någonstans där borta finns hon, ögat följer mina rörelser och ser blomman jag håller fram men medvetandet är i fjärran.


Mina barns födelse är det största jag upplevt. Att föda är en initiation i jordelivet - hårt, brutalt, krasst och samtidigt det mest underbara, vackra, välsignade man kan få erfara. Efter deras födelse är min mammas bortgång det största.


Jag hade hört hennes andning i dagar och nätter. Hennes andetag genomsyrade allt och kändes långt starkare än mina egna hjärtslag. När jag plötsligt hörde en liten hostning var jag genast på helspänn. Ett oändligt tag hördes inget och sedan kom en liten hostning till. Då flög jag in till henne. Min syster höll redan om henne - Mutti, Mutti - rörde henne så att hon skulle få luft. Vati, som läst Hjalmar Gullbergs Förklädd Gud för henne, var precis på väg att gå men vände och gick ner på knä invid sängen. Jag böjde mig, tog armarna om min syster och höll om Mutti med händerna.


Kroppen i jorden är invävd i sitt hölje. Ovanför står ängeln och håller medvetandet. Trots att den står kvar på samma plats märker jag att den lossnar från underlaget. Då framträder en kraft som är många gånger större. Där ängeln och medvetandet varit syns något rent och vitt. Dess spets, eller näbb, pekar ner mot jorden (i vars hägn den disigt inhöljda kroppen är), men rörelsen går åt motsatt håll. Med en väldig kraft växer det vita uppåt samtidigt som det vidgas. Först är det som en tratt, sedan som en väldig, vidöppen famn. Spetsen nere på marken försvinner, den kritvita, lyckliga, rena "gralen" öppnas i himlen och kort syns något som liknar flammor i den vida skålen. I nästa stund har allt uppgått i himlen. Inget mer finns att se.


Muttis medvetande, ängeln och helig Ande som hämtade dem är borta. Kvar är kroppen och människorna runtom. I steg för steg fick vi i familjen och vänner runtom vänja oss vid det som skett. Först låg Muttis kropp kvar i sängen, nästa steg var att hon låg i kistan, sedan bars kroppen ut ur huset och på fjärde dagen efter bortgången var det begravning.


Säkert var det Muttis starka längtan efter att gå vidare och hennes trygghet i tron på och vetskapen om den andra sidan som gjorde att hon var så lugn innan och sedan gick med en sådan övertygelse. Efter den sista lilla hostningen gick det bara en kort stund sedan var hon helt borta. Inte minsta gnutta hängde kvar. Och några dagar senare var det som om en ny stjärna tändes på himlen. Jag upplevde henne som ett enda ljust leende som såg ner på oss här på jorden med största kärlek.





Maj 2015

Under morgonturen "stämmer jag in mig" eller "hittar min plats" i den nya dagen och hälsar solen. I övrigt är det två saker som gäller: driv samt tankero/fokus. Jag vill ta mig fram så fort jag kan och samtidigt vara fokuserad och fri från tankar. Klarar jag av det är jag fullt närvarande och har fokus några meter framför mig eller framme vid målet. Jag tar mig fram på stigen som på ett pilskaft med sikte på pilspetsen framför mig. Pilspetsen drar och alstrar energi. Men, glömmer jag däremot bort mig och tankar smyger sig in och grumlar sinnet blir farten omedelbart lidande. Tankarna får mitt fokus att glida bakåt och hamna akterut, i kölvattnet, och stegen saktar automatiskt ner. Man EFTERsinnar, begrundar eller tänker EFTER.


Mikael är ofta i mitt sinne. Han är tidsande och jag försöker att göra mig värdig honom. Jag försöker förstå och närma mig honom och de kvalitéer han vill ge vår tid. Kraft och fokus var de första egenskaperna jag upplevde hos honom och de är viktiga i min strävan.


En dag tillät jag mig själv att tänka i stort sett under hela morgonturen och var givetvis inställd på att jag skulle göra riktigt dåligt ifrån mig. Till min stora förvåning kom jag istället längre än under alla månaderna hittills. Varför blev det så? Jag rannsakade mig själv och kom fram till följande. Dagen innan hade jag läst klart Mikaelskolan av Rudolf Steiner (på tyska) och ett efterord berörde mig starkt. Jag upplevde det som om jag fått en stafettpinne och visste direkt att jag vill sikta på att starta en grupp som arbetar med Mikaelskolan. Under morgonturen planerade jag Mikaelgruppen med full iver, jag "drömde fram" den.


Tittar man i synonymordboken under Tänka hittar man också sådant som FÖREställa sig, ha i kikaren, FÖRutse. Tankarna jag hade pekade med kraft framåt och för första gången upplevde jag att tankar kan alstra energi. Enligt terminologin i mitt häfte Befria tanken hade jag Skapartankar. De vanliga tankarna fick fokus att guppa bakåt och hamna EFTER, dessa stärkte istället spjutspetsen och låg FÖRE.


Kärlek kan man inte få. Det törstande lilla hjärtat som söker kärlek i världen finner intet. Man behöver öppna hjärtat och ge själv, låta kärleken flöda - då får man. Det är i givandet man tar emot. Med friheten är det tvärt om. Frihet kan du aldrig ge. Försöker du att ge frihet övergår det snabbt i tvång eller något ännu värre. Friheten måste man ta av egen fri vilja. Nu är vi tillbaka vid tankeron. För att kunna genomföra tankero behöver man andas medvetet. Man behöver medvetna andetag. ANDE-TAG. Frihet ligger inte i våra lägre väsensled utan i ANDEN. Tar du ner anden i dig blir du dig själv. Du blir fri. Ande är inget man ger, inget man får utan något man tar. TAG ANDE! Tag medvetna andetag, tag ande och bli fri.





Januari 2015

Mikael var en ärkeängel men hans överblick och arbetsfält har vidgats, hans kraft har ökat och han har nått nivån av en arkai. Han visar sig för mig med exakta, räta vinklar på flera vingar eller energifält, med ett trekantigt ansikte och ett stadigt grepp om ett rakt spjut eller spett. Varenda del av honom är fokuserad på den enda lilla punkt spettet riktas mot och kraften är väldig. Mikael för ner ande i viljan. Samtidigt är han en sann Kristusson. Han är allt igenom tätt och innerligt orange-röd-brun. Blodets färg, hjärtats, kärlekens.


Sen 1879 leder Mikael världen. (Den tyske benediktinerabboten Johannes Trithemius von Sponheim skrev i början av femtonhundratalet ner i vilka tidsperioder, om ca 350 år, sju ärkeänglar leder världen. Det överensstämmer ganska väl med vad Rudolf Steiner angivit.) Som jag förstår det ger Mikael inspiration till hur livet kan levas så att den individuella utvecklingen är i samklang med världens, eller, uttryckt med andra ord, att allt följer planen. Öppnar man sig för tidens ande, inspireras, lär sig och låter sig omdanas lär man sedan vara mogen för nästa tids ande.


Men ofta tänker jag att tidsanden och tidsandan av idag är varandras motsatser. Den innerligt varmröda, lugna och ett hundra procent fokuserade Mikael kontra en stressad nutidsmänniska som försöker hinna med att gå på flera möten samtidigt, fixa barnvakt, hälsa på en sjuk släkting och samtidigt vara uppkopplad, uppdaterad till tänderna och klämma in lite instagram, twitter eller underhållning i de lediga sekunderna. Mikael som med varenda kvadratmillimeter av sig själv fokuserar spjutspetsen - som kan vara på väg att döda draken eller som fräser i mötet med jorden och skapar nya eldväsen - kontra människan som ser ut som ett plockepinnspel med sitt fokus pekande åt en miljon olika håll.


Nyårsafton 2014. Jag står på en plats jag kallar Samtalet omgiven av lyhörda, raka tallar uppe på Salsberget. Den ljusa, trogna salsväktaren står bredvid och med sina små ögon i det stora, avlånga ansiktet tittar han ner på mig och lyssnar uppmärksamt. Hackspetten hackar och från den mörka jorden känner jag till min glädje en lätt vårdoft. Jag älskar nyår, älskar att avsluta gammalt och börja på nytt. Älskar våren, livets återkomst och allt det friska, nyfödda. Sen mina tankero-experiment har jag rentav blivit expert på att starta nytt och jobba på flera projekt samtidigt. Men att förankra och faktiskt manifestera och ge vidare är jag inte lika bra på.


Under hösten började jag skärpa till mig och på den vägen ska jag fortsätta. Jag vill leva som Mikael lär, vill inte bara ta emot och "ha huvudet bland stjärnorna" utan vill ta ner, inspirera andra och därigenom sträcka ut en hand till jorden och jordens underbara väsen. Att ni inte bara ska behöva hjälpa oss människor, sa jag högt, utan att vi äntligen verkligen ska kunna hjälpa er. Pappret åkte upp ur fickan. För att saker och ting ska bli begripliga och lätta att minnas behöver jag formulera mig kortfattat. Med Mikael så att säga bakom ryggen och det nya året framför mig formulerade jag följande.


Ur tät, innerlig KÄRLEK

ta emot ANDE

och genom VILJA

förankra

och föra ut i VÄRLDEN.





Maj 2014

Från augusti till nu i maj har jag varit borta från mitt arbete. Jag är lycklig där jag bor, här har jag äntligen kunnat odla som jag vill, har badat i sjön och känner en underbar uppbackning från naturen runtom. En tuff händelse gjorde att jag plötsligt blev tvungen att flytta. Mitt liv förändrades och hösten blev den mörkaste och svåraste tid jag upplevt.


Sorgen jag kände över att behöva lämna satte sig omgående i leder runtom i kroppen och jag fick väldigt ont. Värst var en axel där en ihållande smärta drev mig till det yttersta. Efter några veckor kunde jag ta mig samman så pass att jag kunde ta mig an den. Precis som jag gör i naturen gör jag även i min fysiska kropp. Jag flyttade mitt medvetande till axeln, "fokuserade in mig" i det lilla område som gjorde så vansinnigt ont och blev ett med smärtan. När inget annat existerade, bara det onda, började något att hända.


Jag gjorde flera "resor" in i axeln och det som nystades upp inför min inre syn var ett urgammalt minne. Förvånande tydligt trots att det var långt bortifrån den atlantiska tiden. Mot min vilja togs jag ifrån mina föräldrar och uppfostrades i en anstalt. Vi var bara flickor i min grupp, vi lekte i en inhängnad gård och togs omhand av en kraftig, snäll kvinna. Efter år av lek togs jag in i byggnaden bredvid och fick gå i en ganska strikt och krävande skola. Jag hade fortfarande endast flickor och kvinnor omkring mig.


Då puberteten inföll ändrades mitt liv i ett slag. Jag togs ut ur skolan och blev förd in i den mest centrala delen av byggnaden. Plötsligt var jag omgiven av idel vitklädda män och befann mig i ett slags starkt upplyst laboratorium. Utan att förstå vad jag skulle utsättas för föstes jag sakta fram till laboratoriets mitt. Med tvång blev jag lagd på ett bord centrerat under ett öppet torn med ett artificiellt skapat, vitt ljus. Där utsattes jag för ett ingrepp som orsakade fruktansvärd smärta och som fick mig att dö på ett utdraget, och därför kontrollerbart, sätt.


Syftet med den utdragna dödsprocessen var att dela på det som var jag. Skräcken och smärtan gjorde att mitt medvetande i dödsögonblicket exploderade ut från kroppen. Senare kunde denna del, i varje fall till att börja med, gå en vanlig väg, medan eterkroppen tvingades till något onaturligt. Efter döden samlade eterkroppens medvetande ihop all erfarenhet som fanns i den unga kroppen. Resultatet blev en boll, stor som ett garnnystan, med benämningen "den lilla" - lika älskvärd som ett elementarväsen. Vid en naturlig död skulle "den lilla" ha dragit ut i naturen, men det starka, artificiella ljuset uppe i tornet gjorde att den var tvungen att stiga rakt upp. Strax efter att den släppt kroppen blev den dock infångad av laboratoriemästaren och brutalt arkiverad i en pyramidform tillsammans med en mängd andra. Under flera generationers tid offrades en väldig mängd unga flickor och pojkar på detta sätt. Slutligen fyllde alla de små "eterkroppsessenserna" hela pyramiden och först då kunde det stora experimentet påbörjas ...


I höstens mörker undrade jag hur jag skulle handskas med detta minne. Här är jag, 2013, och där är Atlantis. Hur kan jag få ihop dem? Hur kan jag på något sätt föra fram atlantishändelsen till nutid så att jag kan läka den delen av mig? Då kom jag att tänka på Kristus. Det var som om Kristushändelsen var ett nålsöga där emellan, och om jag bara kunde ta mitt minne och lirka det genom nålsögat skulle jag få hit det till vår tid. I en inre resa, och under den mest kärleksfulla vägledning jag kan tänka mig, lyckades jag komma genom nålsögat, vilket innebar att genom förståelse komma till kärlek. Jag kunde förstå och förlåta laboratoriemästaren och personen som gjort att jag måste flytta i mitt nuvarande liv. Slutligen blev det även en yttre försoning och den ledde till att jag får bo kvar.


Själen var inträngd i en smärtande, utmärglad kropp och hade förlorat kontakten med ljuset. Förlorat sina vingar. Jag var instängd i en kokong av mörker. Denna separation ökade min längtan efter helhet och ande kopiöst. Under en av de värsta nätterna föddes en idé och under våren genomförde jag den. Jag följde solen nästan ett halvt varv runt jorden, landade i Kona, Hawaii, simmade ut i det blå Stilla havet och mötte de varelser som tycks vara lyckans, kärlekens och enhetens budbärare: delfinerna.


(Denna text är en kort sammanfattning av Flamingozonen, en bok som kommer ut framöver.)




Juli 2013

Ivrig att komma fram fort la jag knappt märke till de två korparna som på låg höjd flög över träden. Det var arken jag ville till och när jag väl tagit mig upp på båten sjönk jag ner på den släta klippan, slappnade av och log. Hemma igen. Med mina inre sinnen iakttog jag uppmärksamt omgivningen och strax stod det klart för mig att jag satt på fören. Båten far nämligen mellan gryningens och skymningens länder så för och akter byter plats. De flesta ser inte att det är en båt utan tror att det är en gles tallskog med klippor. I aktern står Heimdall med sin trygga, stora hand på rodret och i fören pekar Freja ut riktningen.


Freja är enormt vacker med bruna, lite sneda ögon och korpsvart, tjockt, mer än midjelångt hår. Håret har jag sett sammanhållet av ett tunt och skirt nät av vita pärlor och hon är alltid klädd i en fotsid, vit klänning. Frejas kropp är härligt välskapt och av ett virke jag tror håller för allt. När hon står still ser det ut som om hon är rotad i marken, eller på däck.


Arken är min största invigningsplats och jag har visat den för många människor. Den här gången kom jag dit med en liten grupp och då sa Freja följande.


Kom mina barn, i mitt garn

i mitt hägn, genom solsken och regn.

Ni är mina kära, nära

små söta vänner. Jag känner

vart ni går. Ni kommer och går.

Men jag, jag följer, jag höljer

ger värme och näring, ger bäring.

Jag viskar en visa, jag ger er lisa -

men vägen ska följas, tills intet kan döljas.

Då är ni här, då är ni när.

Konungarikets ljus och höjd

gudarnas salar, fest och fröjd

Då är jag nöjd.

Freja.


Hon är kärlekens gudinna och hennes värme är påtaglig. Förutom värme och näring säger hon att hon även ger bäring, det vill säga (kompass) riktning. Hon visar vägen. Precis som Oden och flera av de nordiska gudarna uttalar hon tydligt en längtan att vi människor ska öppna oss för dem igen, att vi ska komma till dem och mötas. Det har varit ett långt avbrott i kontakten mellan oss men nu börjar vi bli redo för ett nytt möte. Ett möte mellan fria och självständiga människor och gudar!




Mars 2013

I snart ett halvår har jag gett mig hän ett forskningsarbete om änglar. Jag koncentrerar mig på en ängel i taget och låter mitt liv formas därefter. I meditation, i umgänge med människor, under promenader, i mina tankar och känslor försöker jag hela tiden vara förbunden med dem.


Efter nyår gick jag in för de nordiska gudarna. Vad jag förstår var de under sin glans dagar vida spridda i norra Europa men i takt med att människorna vände sig bort från dem drog de sig tillbaka. Gudarna har så att säga dragit sig ur landskapet, krympt samman i små begränsade områden, arkar, där de bevarat sitt "gods" och sig själva. En ark visade sig för mig 2005 och en, i närheten där jag bor nu, 2012.


En av de nordiska gudarna har jag haft svårt att se och förstå samtidigt som jag känt en stark läntan till honom. Han har visat sig i förklädnad och har varit så diskret att jag inte nått honom. Nu har jag äntligen vågat närma mig honom.


I Stora arken finns en rund tjärn jag kallar Mimers brunn och bredvid den ligger ett ganska runt flyttblock som heter Odens sten. Första mötet var inne i stenens mörker. Det enda jag kunde se där inne var ett ensamt, runt öga med ett bågformat ögonbryn. Samtidigt som jag såg ögat förstod jag att det är magiskt och att det ser allt. Ur mörkret kom några trevande ord.


Seende ... Sejd ... Nejd ...

Allt jag ser.

Sejd betyder för människan det jag är:

seendets gud. Den högste.


I Eddan kan man läsa att Oden kunde sejdkonsten. Han var den främste sejdaren. (Att sejda innebar att gå i trans för att berätta om sådant som framtiden.) Medan jag tänkte på Oden som seendets gud tonade ytterligare ett öga fram, men detta var istället upp och ner. Ögongloben var överst och under det låg ögonbrynet som en båt eller vagga.


Faderöga, himmelsglans

Värna om jordisk dans.

Moderöga djupt i vatten

Öppnar sig mot himlanatten.


Stjärna, måne, sol och jord

Alla drar runt samma nord.

Nordens ljus i vart hus.

I ditt hem. I ditt hägn.


Odens faderöga kan jag se uppe i himlavalvet och moderögat nere i jordens djup. Han har alltså full uppsikt både uppifrån och nerifrån. Han är den högste. Det övre ögat ser jag även som en rund öppning eller port som leder till det som är ovanför.


Invånarna på arken är på väg tillbaka och nordens ljus på väg att vakna. I takt med att människor åter öppnar sig för dessa gudar och låter sitt inre befruktas av dem växer ljuset i oss och med det ökar gudarnas räckvidd. Vidar, Freja, Oden, Heimdall och de andra sprids över länderna igen.


En ny dag har grytt.




September 2012

Många barn upplever elementarväsen och leker med dem. Ibland kallas de låtsaskompisar. Om vuxna hade kunskap om dessa väsen skulle barnens värld inte behöva förstöras så brutalt som den ofta gör. Här följer några erfarenheter samt tips för hur man kan hjälpa i samspelet mellan barnen och deras vänner. (Skriv gärna ut texten och ge vidare till föräldrar, dagis- eller förskolepersonal.)


Jag hade både lekkompisar och en syster att leka (och bråka) med. Ensam var jag inte. Ändå tyckte jag väldigt mycket om att vara för mig själv. Det var då hustomten kunde vara med. Jag kände honom väl, visste hur lång han var och märkte när han var i närheten. Vad vi lekte minns jag inte, men han var en lika självklar del av livet som allt annat.


I ettan på Kristofferskolan hade vi bara morgonlektion i knappt två timmar, rast och mat. Det var hela skoldagen - men för en sjuåring är det en liten evighet. Jag älskade skolan och fortsatte faktiskt att göra det ända till tolfte klass. Eftersom jag tyckte så mycket om den ville jag förstås visa den för min hemliga kompis. Men hur skulle jag göra? Han var inte van vid att åka spårvagn, gå en lång promenad och vara bland en massa barn. Alltså var det viktigt att jag höll honom i handen. Men tänk om jag glömde honom och släppte taget. Då kanske han inte skulle hitta hem igen. Ansvaret var enormt men jag vågade det ändå.


På väg till spårvagnen pratade min långa pappa och syster med varann medan jag var tyst och gick för mig själv. Om jag pratade kanske jag skulle glömma bort tomten. Min hand höll hans och jag såg till att de andra inte såg vad jag gjorde. Tomten stod bredvid sätet i spårvagnen, han gick hela vägen till skolan och sedan var han bredvid min stol. Känslan jag minns var lycka blandad med skräck. Han fick se allt det roliga och höra fröken berätta. Jag klarade att komma ihåg honom hela tiden och hålla honom nära. Men sedan var det rast. Som alltid blev det en väldig fart på alla barn och jag drog mig hastigt undan för att inte glömma bort. Jag sa nej till kompisar som frågade, stod och tittade på och höll hustomten snett bakom ryggen så att ingen skulle se min hand. När fröken ropade och alla barn skulle hitta någon att hålla i för att gå på led ner till matsalen blev det ett väldigt tumult. Det klarade jag inte utan i stundens hetta glömde jag min vän.


Först när jag var hemma igen kom jag ihåg tomten och fick enormt dåligt samvete. Jag hade svikit honom och dessutom var jag förstås livrädd att han hade försvunnit. I mitt upprörda tillstånd var det svårt att känna om han hade kommit tillbaka till huset. Hur länge ovissheten höll i sig vet jag inte men till sist måste jag ha märkt att han var där.


Vet man som vuxen att barnet har en sådan kompis vore det en stor hjälp om man kunde berätta lite om elementens värld (i boken Pans rike finns en grundlig beskrivning). En husväktare är bunden till sitt hus, han är husets själ. Visst kan han göra en utflykt men man kan se det som att en mängd osynliga små trådar går mellan honom och huset. Han kommer alltid hem! Ett väsen behöver aldrig ta tåg eller buss utan tänker bara på en plats så är det där direkt. Liknande händer när barnet sover. Själen går in i helt andra världar men kommer självklart tillbaka till sin kropp på morgonen. De två sitter ihop. Dessutom visar skyddsängeln vägen!


Följande utspelades på en lekskola. För personalen var det en självklarhet att elementarväsen finns och de talade ofta om hustomten så att barnen hörde. Oj, vad bra, lyset fungerar igen - tänk vilken snäll hustomte vi har som ordnat det! Andra gånger kanske en påse kritor stod i ett hörn och då blev fröken förvånad och glad att hustomten tagit dit dem.


När en lite ytlig tro går över i en djupare insikt, eller när ödmjukhet, respekt och hänsyn för andra medvetna varelser djupnar bör ett sådant förhållningssätt vara utraderat. Låt barn få vara trygga i att enbart sanning råder. När jag var liten ville jag gärna tro på allt jag hörde. Jag älskade sagor och njöt av vuxna som kunde berätta om spännande ting. Men när tvivlet väcktes, funderingar om att de stora kanske bara hittat på, det vill säga ljugit, gav det ett väldigt obehag. Dessutom kan, i regel, eteriska väsen inte flytta på fysiska ting. Själv brukade jag ge hustomten något gott ibland. Utan att någon såg det smög jag ner en pannkaksbit under skafferiet. Var den borta nästa dag blev jag glad. Låg den kvar dök återigen ett tvivel upp. Varför tog han den inte, blev han inte glad? Eller: finns han verkligen?


Att lura barn att tomten kånkat fram de nyköpta kritorna är lögn. Husväktaren kan så mycket, men inte detta. Låt både honom och barnen slippa osanning och försök själv att lära dig vad han faktiskt kan. Glädjen, lugnet, gemytet, de roliga idéerna - kom de ifrån honom? Öppna dig mot honom, sök, och se vad som kommer tillbaka. Barn är smarta. Man ser inte tomtar eller älvor med de vanliga ögonen, alltså kan de inte äta eller bära synliga ting. Varelserna är bara synliga för de inre ögonen och får näring av något helt annat. När man tackar tomten för en god natt eller en underbar dag, när man är glad och gör något fint eller roligt för honom får han näring. Det är godis.




Juni 2012

Allt liv, elementen, jorden, planeterna och hela universum är genomsyrat av tre principer. I varje liten del, varje blommande växt eller varje människa, kan man hitta dem, mer eller mindre framträdande. De går som en treklang genom skapelsen. Dessa urprinciper är direkt igenkännbara bland annat i den tredelade människan och i den tredelade värld vi lever i: jorden, landskapet och himlen.


De "principer" jag syftar på har i ganska hög grad glömts bort. Begreppen vi använder för dem är kristna och kanske är det därför som vi med tiden kommit att uppfatta dem som något som bara hör bibeln eller kyrkan till. Åtminstone var det så för mig. De blev något religiöst, kändes uråldriga och tycktes vara något dammigt som arkiverats i de gamla, ekande tomma kyrkorna. De hörde till en tro, och jag ville inte kännas vid den.


För tolv år sedan började min världsbild att förändras. Det jag förpassat till andras tro visade sig i allra högsta grad levande och närvarande i den natur jag gick i om dagarna. Jag ville bara se naturväsen och jorden men redan inom fem månader visade sig den stora ljusfågeln och ytterligare några månader senare framträdde i denna en kärleksfull, människolik ljusgestalt. Gestalten håller händerna i en givande gest. Fågeln är som en gral, en stor skål, den tar emot och med näbben neråt ger den till jorden. Kristus och helig Ande.


Att se Gud går inte, i varje fall inte för mig. Under årens lopp fick jag någon gång se fotspår eller tecken men det tog ända till 2008 tills jag fick en kraftfull upplevelse av "allt som är": av alltings upplösning, av en enorm sammandragning, och av en ny skapelse. En Gudsupplevelse.


Man kan se en levande bild av treenigheten i en nyutslagen ros eller formen av helig Ande i ett blad. I varje ansikte och i många insekter syns korset, Kristussymbolen. Gud kan man uppleva i sin egen kropp. En dag vill jag skriva en bok om detta. Treenigheten finns i och omkring oss hela tiden i vardagen, samtidigt som de är de tre urprinciperna, de första, högsta. Hela skapelsens upphov. De har inte ett dugg med tro att göra.


Den där boken lär dröja men kanske denna lilla meditation, eller bön, kan tillföra något personligt och levande till din syn på eller upplevelse av treenigheten. Sitt eller ligg bekvämt. Tänk eller säg orden långsamt och fyll dem med så mycket känsla och upplevelse som möjligt.



Tack Herre att du är i mitt hjärta och att jag får leva i generositet och kärlek.


Tack helig Ande att jag får leva i ditt flyt, i ljus och lycka.


Och tack att jag, lugn och vidgad, är närvarande i allt som är.




Oktober 2011

Den blå Pan i Panrike, Gamla Oxelösund, har betytt otroligt mycket för mig (jag har redan två gånger skrivit om honom på denna sida). Han har gett mig två underbara nätter där jag sovit i hans beskydd, jag har övat mig i att stå på huvud en mängd gånger under hans överinseende och han har berättat och lärt mig mycket. I slutet av september var det dags att ta farväl. Jag hade tröttnat på sotet och industrin och nu skulle jag flytta till en plats där jag kan odla, få lugn och ro och dessutom se stjärnorna.


Men lätt var det inte. Elementen var så underbart starka vid kusten: de tre stora och kraftfulla naturandarna Ssschvóli (luft), sss rRitschit (vatten) och Pan (jord) fanns helt nära. Jag hade tagit avsked av de flesta av mina vänner och nu var det bara Panrike kvar. Mitt hjärta var förstås tungt, jag såg på den resliga, vackra blå gestalten som stod framför mig och tog fram anteckningsmaterial för att se om han ville säga något.


Hör mig först. Sen håll av mig. Sist kom med mig. Det gäller även för mig.


(För att läsa texten som den sades första gången, se Pans rike, s. 173). Han tystnade, jag visste inte vad jag skulle fråga, kände mig tafatt och gjorde mig redo att gå. Då hände det. Hastigt krympte den sköna varelsen och drog sig samtidigt bakåt. Liten som ett barn försvann han in i en femarmad tall. Nej, utbrast jag bestört. Då fortsatte han att tala.


Nej. Du vill ej, veta. Det betyder att platsen vilar sig, går i träda. Du kommer igen, min vän, och andra som håller av oss. Så länge bugar och tackar jag. Nu drar jag mig samman. Platsen blommade i och med din närvaro. Jord blev jord, sol blev sol och vi väsen och vänner tittade fram ... en stund. Sörj ej. Du är i mitt hjärta, jag i ditt.


Under de 1,5 åren jag bott här har han rört sig fritt i Panrike och runtomkring. Först nu kom jag på att det inte var så i början. Då var han inne i träden. Som han uttryckte det blev han kung i och med min närvaro men nu kliver han tillbaka och blir istället "träl eller arbetare, myra eller marskalk. Hövding och krona är jag när människorna förlänar mig sin vördnad och respekt, kanske till och med en gnutta kärlek." Området fortsätter han att sköta som förr men han går in i ett "sömnläge" - precis som så många av elementens väsen. Dagen då de alla vaknar är i fjärran. Hoppfullt var dock följande, vilket anspelar till det Sjöpan sa (se September 2011):


För evigt är vi kopplade samman. Hand i hand från stam till stam. Kust till hamn. Vi är sammanlänkade, du och jag och många, många fler. Att jag drar mig undan betyder inte reträtt. Jag håller min plats i kedjebygget men sover lite emellanåt.


Pans uppvaknande hänger på människornas uppvaknande. Min vägledare uttryckte det så här: Det behövs fler naturälskande, Pantjusande och områdesvördande människor. Och de kommer!


Elementens väsen längtar. Jag längtar. Du kanske längar. Låt oss bli många, många som medvetet länkar oss samman och arbetar för naturens uppvaknande.




September 2011

Ibland skäms jag över att jag inte talar med väsen oftare än jag gör. Sss rRitschit, eller Sjöpan som jag brukar kalla havets fria ande, har jag haft daglig kontakt med eftersom jag bor precis vid havet. Men att fråga honom något utan att han själv gör en ansats tar emot. Det känns som att tränga sig på.


Flytten från havet närmar sig och jag var ute på Furön en sista gång. Jag skuttade från sten till sten, gick över klipporna och tittade ner i det otroligt färgstarka och vackra sensommarvattnet. Grönslicken hade mörknat, blivit grövre och strävare och rörde sig som sjöjungfruhår. Blåstången var läckert beigebrun och här och där fanns buskar av små rödbruna alger och bestånd av ljusgrön tarmtång.


Enstaka kobbar finns utanför men i övrigt är havet helt öppet. Jag kände ett lätt sug dit ut, subtilt. Var det kärlek? Självklart. Det var Sjöpan som lockade och nu fiskade jag hastigt upp papper och penna, satte mig på en sten och började skriva.


Sjöpan talade om min flytt, han förklarade att avstånd inte finns och att vi två kunde gifta oss var jag än bodde. Han skulle alltid finnas nästgårds. När han sagt sitt om min framtid kom han in på mänsklighetens. För att du ska förstå vad han sa vill jag förklara "kriget alla mot alla". Rudolf Steiner lär ha sagt att mörkret blir allt tätare i kommande tider och att det mynnar ut i ett krig där alla är mot alla. Det han påstår är diametralt motsatt det som många nyandliga människor tror, att allt bara blir bättre och ljusare. Själv har jag varit osäker. Ibland har jag sett bevis för det ena, ibland det andra. Här är vad Sjöpan sa (efter att han avslutat med ordet "toppen").


Botten är nådd, min vän, tro inte annat. Du är rädd att det inte är så, att kriget alla mot alla innebär ännu djupare djup. Så är det inte. Du och jag och många fler står enade nu. Du och jag och många fler vet vart jorden ska, vet vart vår sköna planet vandrar. Vi går hand i hand, från strand till strand - inget kan bryta kedjan vi byggt.


Tryggt är att veta att denna gång varar vårt förbund. Det är för evigt. Tänk själv. Ditt medvetande är så pass rent och klart att inget det bryter. Förstå, vi är många som när längtan och hopp. Men det du och många med dig gjort är att medvetet länka ihop oss över gränserna. Den kedjan kan aldrig brista. Vi går gemensamt framåt nu. Vet det och lev det.


Han avslutade med några ord som blev som en underskrift:


Jag älskar dig. Sjöpan.




Juli 2011

Varje morgon joggar jag längs havet. I Panrike, en liten oas där Pan har sitt fokus, övar jag mig i att stå på huvud en stund. Sedan ler Pan och visar ner mot havet - då är det dags för en simtur. I början av joggingturen gör jag en meditation som jag skulle vilja dela med mig av. Är du inte van att meditera är det lättare att göra den sittande, men den bör göras utomhus.


Fokusera på den nedre delen av kroppen och känn tyngden. Sjunk ner med medvetandet genom kroppens mörker, genom jorden och ända ner i jordens mitt. Där upplever jag Gaia: mörk, vilsam, full av njutning och skärpa. Hennes mörker är omvänt ljus. Följ med i den lugna rörelsen, sträck ut, gör kanske en volt, Väx sedan uppåt men nu i en öppnande rörelse, som en tratt som öppnas mot jordytan.


Väl uppe i ytan kan du ta det långsamt. Förnim övergången mellan jordens inre och naturen. Dra genom markytan och sakta upp genom vegetationen och njut av livet som sjuder här. Höj dig i detta vidgade tillstånd upp över trädtopparna och förbind dig med luften. Vart blåser det idag? Är det stilla? Jag brukar ta hjälp av en flagga eller vimpel i närheten. Höj dig upp genom molnen eller den klara luften. Här ute upplever jag ett mycket kärleksfullt skikt som omger jorden. Jag brukar vända mig om och se ner på jorden och se det ljus som omger mina kära.


Tag sikte på solen och låt ljuset och kraften därifrån visa dig vägen. Tona in i solen och förbind dig på samma sätt som i jordkärnan. Solens famn öppnar sig mot jorden och strålar. Här kan man lära sig kärlek!


Nu siktar jag på att vidga mig och bli ett med universum. Då brukar jag röra mig så att solen hamnar i mitt hjärta. Först strålar den ut mot alla planeterna och vart eftersom jag vidgar mig och omfattar allt fler stjärnor försöker jag att låta solen fortsätta att stråla ut i universum. När jag vidgat mig så långt att jag nått den yttersta gränsen brukar jag, lite snopet och förvånande, hamna i min egen kropp, vara här och nu. Dags att börja dagen!


Anpassa meditationen så att den passar dig själv. Istället för jordens djup kan man sjunka ner i kroppens djup, istället för att vidga sig som en tratt kan man bara stiga ...




Mars 2011

Det finns en Pan i varje område och man kan se eller känna att de är olika. Pan brukar visa sig rödbrun för mig och jag tolkar färgen som ett uttryck för vitalitet och frisk kraft. Vid Gamla Oxelösund och på Furön finns en Pan som är blå. Han har exakt samma, ljust koboltblå färg som jordens eteriska substans, det material som bygger upp jordvarelsernas kroppar. Ibland ser jag att nya väsen har den färgen och även kroppar som lämnats av varelser. Så varför är Pan, stor och välväxt som han är, blå?


Denna Pan har, precis som andra, en eller flera platser där han framträder extra tydligt. Man kan kalla dem fästpunkter. En sådan heter Panrike och dit går jag nästan varje dag - ibland hälsar jag på men ofta hejjar jag bara på håll. Nyligen klev jag in genenom tall- och endörren, in i hans rike. Golvet består av frodigt grönt gräs och väggarna av tallar, en del med flera stammar. Nedanför Panrike ligger havsstranden, ovanför ligger hällmarker och där bakom breder sopstationen och järnverkets svarta område ut sig.


En större skönhet än Pan får man leta efter. När jag sov i hans beskydd en natt i februari framträdde hans utseende först tydligt för mig. Ansiktet har åsar som skiftar i ljusare och mörkare blå färger och drar uppåt och utåt mot de korta hornen. Ögonen är intensivt mörkblå. Varför är du blå, Pan?


Blå från topp till tå. Omvandling pågår! Blå blev jag efter den blå skymningen, när gardinerna rullades ner och området blev svart. Kolsvart. Jag tynade, jag bleknade, jag förlorade min friska färg och höll på att sjunka undan. Nästan.


Det han syftade på när han sa att gardinerna rullades ner var tiden då järnverket byggdes. Han sa att han och de andra varelserna "var fasta i ett järngrepp, en järnhand, svart och hård. Den klämde åt oss rejält och hela området gick i regression. Vi duckade, backade, sjönk undan, flydde, kurade ihop oss och krympte ner oss bäst vi kunde." Min följdfråga blev vad som räddade honom och då fick jag det chockerande svaret som jag inte alls ville tro på: Du.


Den förklaring jag sedan fick visade på människornas inverkan. Förut låg folks tankar som tunga, nerdragna ridåer över hela området, ingen trodde, ingen hade hopp, allt höll på att förvandlas till industrimark. Sedan steg huspriserna, SSAB fick inte utöka sin mark, hoppet återvände. En viss marginell inverkan hade detta på naturen, men dagens samhälle och dess människor ligger så att säga vid sidan av naturen. Tankarna och känslorna samspelar inte.


När du kom tändes hoppet. Hoppet om att liv är liv, att död är liv. Solen blev sol, månen måne, jorden jord. Du gav oss tillbaka det som tagits ifrån oss. Vårat paradis blev paradis igen.


Vad jag lärde mig av detta och önskar att dela med mig av är vikten av den egna inställningen och tankarna. Har man vetskapen om att den fysiska materien är ett uttryck för andliga väsen, att den är genomsyrad av liv och medvetande, då har man, vad jag förstår, automatiskt gått in i ett samspel med dessa varelser. Varje tanke, varje känsla och givetvis varje handling kan innebära en reell inverkan i deras värld.


För mig visar detta på ett skifte. En del av mänskligheten har vuxit ur tonårsstadiet, med den revolt och självupptagenhet som det innebär, och vuxenlivet har börjat. Ett liv där vi både tänker och lever medvetet och äntligen kan vara en hjälp för barnen, för naturens väsen!




December 2010

I SSAB, järnverket som ligger i närheten där jag bor, är det svart. Svart av kol, järn och mänger av koldamm, men även mörkt i det immateriella. Hela området saknar ljus, den andliga världen har inte riktigt tillträde där.


När jag på julaftonen ville ge ljus till de väsen som finns inom järnverksområdet märkte jag att det inte gick. Eftersom det inte finns något ljus där saknas förmågan att ta emot. Den lösning som gav sig var att jag kunde ge ljus till människorna istället. (Det släktet glömmer jag dessvärre ofta ...) Genom människorna som kommer in i området, de som arbetar där, kan ljuset ändå komma in. Genom dem kan det andliga sippra in och kanske nå varelserna.


Mycket koldamm förs iväg med vinden och där jag bor faller rejäla mängder till marken. För mitt inre kan jag se små, grå eller svarta väsen sitta och kura. Allvarliga, hålögda och utan uppgift. De bara sitter och är. När jag försökte ge kolvarelserna ljus var det som att försöka blanda vatten och olja. Det gick inte. Dessa väsen är på fel plats och vad jag förstår finns det inget sätt att hjälpa dem. Den enda lösning som finns, på mycket lång sikt, är att deras stoft sedimenterar på havets eller sjöarnas botten, eller blir överväxt och sakta dras ner i jorden igen.


Det är i jordens inre kolvarelserna hör hemma. Inne i den stora jordmodern, i hennes sköna, runda, mörka kropp. Är de i henne kan de, tillsammans med henne, transformeras och utvecklas vidare.



Oktober 2010

Tack och bön har blivit naturliga delar av mitt liv. När jag är ensam börjar jag varje måltid med en spontan tacksägelse. Först tackar jag Kristus för mitt liv, dagen, kanske speciella händelser och den nåd jag får uppleva. Fortsättningen brukade också bli spontan, men igår gav sig följande bön. Orden är korta och bara en hjälp, man behöver läsa långsamt för att innerligt kunna följa med i känslan och rörelsen.


Tack jord - du djupa, dräktiga.

Tack sol - du höga, mäktiga.

Tack väsen och vänner runtomkring

för maten, glädjen & alla ljuvliga ting.




Juni 2010

Att gå barfota och att bada är två av sommarens största njutningar för mig. En annan är att hålla i ormar. I övrigt är jag inte vidare modig, men dem kan jag inte hålla mig ifrån. När jag väl håller i en huggorm är jag till hundra procent uppmärksam, precis som ormen. Inget annat existerar, allt är inriktat på det smidiga djuret.


Snokar är lika underbara de, men lukten gör att jag bara brukar beundra dem på avstånd. I Sverige finns slutligen en tredje smal, smäcker och ganska ovanlig orm - hasselsnoken. En solig sommardag fick jag syn på något så vackert som jag nog aldrig sett. Bredvid Ljuva stigen låg en minimal liten hasselsnok ihopringlad i solen, liten som minsta sortens chokladbiskvi. Det fjäderlätta lilla djuret fick slingra sig över mina händer, det balanserade på ett av mina fingrar som en liten balettdansös och gled sedan tyst och försynt vidare över händerna. Vilken njutning! Den sandfärgade och ljust bruna teckningen var lika försynt och utsökt vacker som hela djuret.


När mitt samvete inte tillät mig att hålla den lilla skönheten längre släppte jag ner den på den bruna marken. Sakta tog den sig fram över tallbarren mellan de stora blåbärsbuskarna. Jag släppte den inte med blicken men tog samtidigt kontakt med den.


Jag är Vídové.

Vilsa hemma, valse borta.

Ormtjusare är du,

ormtjusig är jag.

Mitt behag är jag

i villande, vallande vacker slingermark.


Jag undrade om det var själva djuret eller kanske hasselsnokarnas gruppsjäl som talade. Då hörde jag med ens en helt annan, myndig stämma bakom mig.


Jag, hasselsnokmodern, låter tydligt dånande.

Detta är mitt barn.

Du har fått leka med min lilla kjortelfåll.

Du har fått njuta av min lille Vídomé, Villeve, Vísofé

du ormtjusarinna.

JAG är själen, jag är modern, han är en av alla trådar i min vackra ormkjol.

Hasselormar, ormtjusare, ormelinor, ormeslanor och slanka vanor.

Han är min ögonfröjd, min dekoration.

Du talade med min lille, du hörde hans vilsna pip i skogen.

Jag är honom trogen.

Han är mitt känselspröt, han är min nervtråd.

Han är min tjänare, min gosse och lilla älskling.

När han blir stor är jag fortfarande hans mor.

När han dör får jag se om min kjol och tvinna nya trådar, nytt garn.

Det kommer alltid fler Vilsemé, Vílofé, Valleman och Valsehamn.


Där tystnade ormsjälen. Jag fortsatte att följa det lilla slingrande livet på marken. Ormen stannade och jag tecknade av den. Så himla vacker! Överväldigad utbrast jag högt: En sådan utsökt skönhet! Ur tystnaden bakom mig hördes en mullrande röst.


Ja. Vi har samma smak du och jag!




Mars 2010

Jag har flyttat till en underbar, märklig och utmanande plats mittemellan tung industri och frisk, ljus, öppen skärgård. Där jag sitter och ser ut över skönheten, medan jag nu och då får en svag oljelukt i näsan, tänker jag att detta är 2010 i ett nötskal. Så här ser världen ut.


Det som Aäriel talade om (se november 2008) sker i full skala just här. Moder Jords innandöme har brutits eller sugits upp, fraktats långa vägar och ligger nu uppfläkt på marken. Olja fyller stora cisterner, kol och koks ligger i kolsvarta högar. Naturgas, olja och kol är underbara i sig, men de hör hemma inne i jorden. Här ligger de som inälvor uppe på hennes hud.


Många träd har en riktigt kämpig tillvaro och även en del elementarväsen. En älva håller precis på att lämna. Jag brukar se helig Ande över starka energiplatser, men över älvan ser jag en större och kraftfullare Ande-fågel än jag brukar. Älvan är i ett svårt övergångsskede och får därför hjälp uppifrån.


Älvor är mycket ljusa och rena väsen. De brukar visa mig att de tar emot ljus från ovan som de sedan på olika sätt transformerar ner till en lägre nivå. På så sätt kan de ge vidare sina gåvor bland annat till markens små ommar som med glädje tar emot. För ommarna är älvans gåva nämligen näring - den är mat, glädje och ljus.


Platsens älva är insvept i eterisk substans och det är svårt att se henne. Det som sker är en slags eterisk kollaps. Under henne har mängder av ommar samlats. De annars så glada munnarna är raka och jag kan uppleva en slags bestörtning kring dem. Älvan har inte lätt att lämna, hon vet hur viktig hon är för de små. Men när väl avskedet är över och hon släppt taget så kommer hon att sjunka tillbaka in i jorden. Då blir hon helt befriad från bördan.


Ommarna å sin sida kommer att glömma sin älva. De kommer att göra det som tillkommer dem och får klara sig utan hennes glada, ljusa hoppfullhet. Men marken de sköter är försurad och mörk av koldamm så deras arbete blir tyngre än på andra håll. De var menade att arbeta med livets material, det eteriska, men i vår tid måste de även handskas med döden. De kommer att streta vidare, men hur mycket glädje de kommer att känna vet jag inte.


Helig Ande hjälper älvan. Förut hjälpte älvan ommarna och förmedlade ljus till dem. Men vem kan hjälpa ommarna nu? Jo, här kommer vi människor in. Du och jag. Dels är det bara vi som kan sätta stopp för den verksamhet som tynger ner en plats som denna. Vi kan välja vilken energi vi nyttjar, hur många och vilka prylar vi använder, hur vi färdas, vilken verksamhet vi stödjer med våra pengar osv. Vi är fria att välja det som gör naturen gott.


Vidare kan vi, precis som älvan, bli förmedlare av himlens ljus. Vi har ett spektrum som sträcker sig från den högsta höjden till det mörkaste djupet. Det är något vi behöver växa in i, men möjligheten finns. Tar vi väl fasta på den och börjar arbeta bort föroreningarna i oss själva, kan ljus och näring strömma även genom oss.


Går man sedan ut med hjärtat och sinnena öppna, kan man förmedla ljus till naturens liv. Och månar man sedan speciellt om markskiktet, ser man livet därnere och bryr sig om det, ja, då kanske ommarnas raka munnar kröks till lyckliga leenden igen.


Och en ny glädje kan börja gro.




November 2008

Högresta, blå kosmiska varelser visade mig till en högt stående ängel vid namnet Aäriel. Han var kritvit och allt tycktes sammandraget och koncentrerat på honom. Varje linje var oerhört graciös och hela varelsen var vacker som en vit lilja. Helt ren, mycket kraftfull och fokuserad. Aäriel hade ett oerhört angeläget meddelande till oss människor.


"Jag är här för att varna er och förespå ett för tidigt åldrande av denna planet. Ni är vårdslösa med er jordkropp och hennes levande sfär. Jag kommer som en varning från högre ort. Håll upp med att bränna ert guld. Hör upp med ert utsugande av livsetern genom att mjölka ur er arma planet hennes reserver. Olja och gas är som fett under huden. Pumpas det upp eller bryts kolet i hennes kropp kan hon inte hålla sin livsenergi utan hon åldras i förtid.


Ni tänker att ni får energi, men ni tar, bränner upp och skingrar hennes!


Det är inte luften ni gör illa och marken utan henne!"




Augusti 2008

Jag hade funderat en del på getingarna som ju tycks dyka upp överallt så här i augusti. När en särdeles försynt geting kom in i rummet - den tycktes surra ovanligt diskret och höll sig dessutom på angenämt avstånd - så tog jag min chans att ta kontakt med den.


"Viiiii är vilsna, vassa, vågade, sågade, stickande, sugande, klösande, raspande, vådliga varelser." Den svarade inte bara för getingarna utan för hela mängden av smådjur vi människor är rädda för. "Vi gör er rädsla synlig, förstås. Hur rädd är du för det oundvikliga? Hur rädd är du för sticket som kommer så hastigt? Döden ja. Plötsligt kommer den farande, obevekligt. Och från vilket håll kommer den? Smygande in under armen på dig, bakifrån, eller kommer den rätt in i ansiktet? Du vet aldrig!"


Getingen hade flugit ut i det fria igen, men getingsjälen fortsatte att tala till mig. "Det är vad vi speglar för er. Er dödsskräck, varken mer eller mindre."


Vill man bli vän med getingarna måste man alltså se över sin relation med döden. Och vill man lära känna dem så är det just genom elden, smärtan, det plötsliga, hastiga, oförutsedda, det skrämmande som man kan göra det.


"Bli lugn inför livets slutstation och du är i grunden lugn för mig."


Den sa att den var vinglig och ryckig men upplyste mig om att även det är en del av universum, med undermeningen att även det bör accepteras. När jag frågade getingen vad jag kunde göra för den önskade den sig ett bo, vatten eller mat på fat. Det var inte precis vad jag hoppats på, men sedan la den till några ord som jag kunde ta till mig och göra något av.


"Jag känner! En mogen människas aura känns som frisk och fri luft. En rädd människas aura känns som tusen väggar jag stöter emot och blir instängd i. Det är obehagligt. Lita på mig, ge mig fri lejd utan rädsla att krocka med och skrämmas av. Då är jag glad."




April 2008

Under senare år har jag nu och då mött varelser som förbryllar mig. Varelser som varken är elementarväsen eller naturandar, kosmiska varelser eller änglar. De har helt olika utseende och form och tycks vid första anblicken inte likna varann på minsta sätt.


Spiff är några centimeter hög och vit som en gnista ur elden. Solifé, kanske meterhög, orange, mild och vänlig gör volter och konster bredvid en stor sten i skogen. De blå varelserna, smala och minst två meter långa, har vid ett tillfälle visat mig vägen till Moder Jord och en annan gång hjälpt mig till ett möte med en stor ängel. Och sist lilla Li, en dryg halvmeter lång, blek, nästan genomskinlig och mild så hjärtat smälter.


De har kallat sig framtidsväsen, blandväsen eller framtidsvarelser och först nu ser jag kopplingen mellan dem. De har kommit hit eller framträtt här av en och samma anledning: att hjälpa oss människor i det skifte vi står i just nu. Hjälpa oss in i den nya tiden.


Dessa framtidsväsen har skapats i samarbete mellan ärkeänglar och de fyra elementen, eller mellan andra änglar och tex kosmiska varelser. De finns i alla grupper av väsen som tillhör jorden eller hjälper den.


Lilla Li är en blandning av ängel och luftväsen, och precis som andra framtidsväsen är han androgyn, han är mitt emellan kvinnligt och manligt. Jag mötte honom bland många andra väsen i en trädgård som jag inventerade för över ett halvår sedan. Förvånansvärt nog dök han plötsligt upp här i Nyköping, många mil från trädgården där vi träffats. När jag satt och mediterade kände jag den lilla varelsen precis bredvid mig.


Här är vad Li sa till mig, och eftersom du som läser detta har kommit så här långt i texten så lär det även vara riktat till dig.


"Min vän, du är olycklig över nya utmaningar och smärta. Ha tålamod. Du behöver inte vänta länge förrän allt satt sig på det mest underbara sätt. Det ÄR en övergångsfas och det enda du kan göra är att ge dig till tåls."


Han sa att det gäller att man håller sig öppen för stundens ingivelse, den andliga ispirationen, och följer den. Att man blir upprörd och kanske arg över saker som händer en bromsar denna kontakt. Det som händer, det som är så jobbigt och smärtsamt, är justeringar för att få in oss i rätt riktning.


"Vi framtidsväsen är ihopkopplade med varann och har våra människor. Vi månar de människor som månar framtiden. Att måna framtiden är att koppla in sig på framtidsväsennätet - vårt nätverk av skimrande ljus som omhöljer planeten. Tänk på oss när ditt tålamod tryter."


Denna lilla varelse fick vänta länge på möjligheten att framträda. I hundra år fanns han endast som en liten möjlighet, som ett frö, och först år 2000, när rätt människor var i hans närhet, kunde han bli ett riktigt väsen.


"Jag har väntat länge på kontakten med dig och med några andra människor jag hör till. Tålamod har jag - vill du vara en av oss så må du också arbeta med stort tålamod och tillförsikt. Vårt arbete är långsamt. Det är i sin skira linda och ett för fort framåtskridande raserar det vi byggt upp."


"Var med. Ha tålamod och tillit. Du är en av oss!"




Juni 2007

När boken om Mäster Grå i stort sett var färdig att ges ut kom jag plötsligt på att jag inte visste varför i hela friden huvudpersonen var grå. Hjälp. Man kan väl inte ge ut en bok och utge sig för att kunna något om elementarväsen och naturandar och dessutom kalla hela boken Mäster Grå, när man inte ens vet varför just denna naturande har mörkgrå hud!?


Som jag ser det är ofta riktigt små väsen enfärgade, t.ex. kan ett litet eldväsen vara helt orange. Men de som utvecklats vidare har alltid mer eller mindre mänsklig hudfärg. Vare sig de håller till runt stenar och träd, i bilar eller hus är de alla angenämt beiga i ansiktet. Så varför är denna enda naturande inte som de andra eller kanske bara lite lätt gråaktig utan tätt mörkgrå ansiktet?


Nuförtiden behöver jag inte söka runt i skogen för att finna Mäster Grå utan han är alltid tillgänglig vid min sida. Jag satte mig ner och riktade in mig på honom. "Varför är du grå?"


"Varför inte. Varför skulle jag klä mig i färger som behagar dig? Jag har mina dolda skäl till färgvalet."


Ingen ska tro att det är enkelt att kommunicera med naturandar. Envishet och tålamod krävs. "Vilka?" frågade jag snällt.


"Du vet inte vilka?"


"Nej. Kan du säga?"


"Jo, det ska väl gå för sig. Grå är en fantastisk fin färg tycker jag. Vad tycker du?"


"Jo jag gillar den, färgen står dig bra!"


"Nå, då så. Så varför skulle jag välja rosa eller gult? Det kunde få mig att se rent löjlig ut. Jag är en mustig och trolsk och förförisk och farlig och snäll och kärleksfull och magisk person. Ingen annan färg skulle passa!"


Jag försökte föreslå beige som en väldigt trevlig hudfärg, och tipsade om att flera andra gråklädda varelser höll sig med den färgen.


"Visst, kanske det, men lite blekt i min smak. Jag skall just uttrycka magin och den täta, farligt-ljuva, underbart fantastiska OCH skrämmande naturen. På dig har det i varje fall fungerat väldigt bra. Du har varit rädd och låtit dig stötas bort, och andra dagar har du attraherats och kommit allt närmre. Du har haft svårt med gränsen min sköna jänta och det var meningen. Oro, skräck, rädsla är goda medel att använda för att klargöra för en person hur det står till med hennes osäkerhet."


"Och nu när jag inte är rädd längre", frågade jag förhoppningsfullt. "Tänker du ändra färg nu?"


"Ja du, lilla frö, ge mig en anledning. Jag är stolt över min förmåga att skrämma OCH attrahera. Jag nöjer mig! Gör du?"


Där gav jag upp. Jag avslutade samtalet med att säga honom att jag älskar honom rakt upp och ner som han är. Mäster Grå var nöjd!




November 2006

Några våningar under markytan upplever jag en kolsvart sjö. Det är en sjö av livsenergi, fylld av jordens djupa visdom. Väktaren av sjön är om möjligt ännu svartare än vattnet. Stel och tyst glider han förbi till synes helt utan att bry sig om min närvaro. För några år sen blev jag kall av skräck vid hans åsyn men eftersom geomantin bjuder på så många halsbrytande upplevelser har jag med tiden blivit härdad. En dag bjöd jag honom en liten droppe av mitt hjärtas ljus. Han stannade till men med den stela, heltäckande svarta manteln kunde han inte ta emot. En sekund föll manteln av. En livfull, vackert rödbrun varelse med ett par klädsamma horn böjde sig fram, tog emot droppen i sin kupade hand, svalde den - och vips var han lika becksvart och stel som förut.


Jag har förstått att alla varelser i detta skikt arbetar med döden och omvandlingen, de bryter ner för att nytt liv skall kunna bildas. Men varför behövde väktaren vara svartklädd? För att kunna svara på min fråga släppte han sin mantel igen.


"Mitt uppdrag är döden, förintelsen, nedbrytningen. Jag bör vara propert klädd för mitt uppdrag!"


Svart är dödens färg, men jag hade ju sett att hans egentliga färg var rödbrun.


"Min hudfärg visar att jag är ett LIVS- och dödsväsen. Jag är i livets tjänst för döden. Jag är liv, arbetar med död. Död är min uppgift och klädsel."


Mellan varje uttalande åkte den svarta klädseln på igen. Så småningom förstod jag att han även har den för att skrämmas. Han tycker om att skrämmas men lät mig samtidigt förstå att han bara gör det så länge vi människor är så förtvivlat rädda för döden som vi för tillfället är. När vi väl börjat älska döden som en del av livet lägger han av sig sin svarta kappa för gott.


Jag frågade vad han hette och kappan åkte ner en sista gång. Ryggen var krökt, skinnet glänste av liv och blicken ur de sneda ögonen var full av eldig humor. Han flinade brett och blåste eller fräste till svar. Skrivet med bokstäver blir hans namn ungefär "Ssstjálaver".




Juni 2006

Sen ett år tillbaka har ett övergripande tema för mig varit det högre jagets inkarnation. Jag har sett att Rebecka som traskar runt här på jorden har en ljussfär, en andlig del, ovanför huvudet. Det högre jaget. Det är förbundet med mig och ljuset det ger är oerhört viktigt för varje människas liv. Men, för att det andliga skall kunna inkarnera ett steg till och helt komma in i kroppen krävs ett målmedvetet arbete. (Som jag ser det har vissa människor, utan att egentligen vara medvetna om det, fått sitt högre jag att inkarnera genom en mycket stark längtan efter sanning och en lika stark vilja och kraft att arbeta sig fram mot andlig klarhet.)


Ana Pogacnik var nyligen i Järna och höll ett klargörande föredrag. Hon berättade bl.a. om vikten av att så ofta som möjligt stämma in sig i (justera sig i förhållande till) omgivningen, helt öppen för att förändringar kan ha skett.


Jag ville kombinera arbetet med att öppna upp för det högre jaget och att stämma in mig i nuet. Av min vägledare fick jag följande kombinationsövning. Eftersom den för mig visat sig vara ett mycket kraftfullt sätt att stärka jagnärvaron, förbinda mig med min omgivning och se den som den verkligen är - tänker jag att även andra kan ha glädje av den.


JAG- OCH FÖRBINDELSEÖVNING

Slappna av i hela kroppen. Bli medveten om din omgivning och se att du själv är helt osynlig. Vila i det ett slag. När du med kärlek ser det som är omkring dig upptäcker du en stjärna som tänds en bit över mark. Den lyser klart, med himmelskt vitt ljus, och du märker att den är ditt hjärta!


Jordens djup, landskapet och högst upp himlavalvet har bildat en sfär omkring dig och i mitten är ditt lysande hjärta. Se på skönheten omkring dig, känn hjärtats kärlek och låt det lysa ut mot sfären. Dina strålar kysser landskapet, jorden och kosmos, och när de lyser in i dem tänds deras eget ljus och omgivningen ler och strålar tillbaka mot dig.


Kärleken, den starka attraktionen som uppstår mellan er, gör att sfären dras inåt mot dig samtidigt som ditt ljusa hjärta drar sig utåt. Omgivningen blir till ett jordklot i din kropp och när den dragit ihop sig ännu mer är du bara ditt eget hjärta mitt i en stor lysande sfär.


Se på ljuset omkring dig. Glädjen det väcker får ånyo ditt hjärta att tändas. I ditt hjärtas ljus ser du att det som strålar emot dig är jorden, landskapet och himlavalvet och du förstår att det är vad du själv har i dig. Det är en oändlig kärlek emellan er.


Upplev detta en stund med hjälp av en lugn andning. Inandning: omgivningen drar sig in i dig/ ditt hjärta drar sig ut i periferin. Utandning: hjärtat vidgas/omgivningen drar sig in. Osv.


Låt hela din kropp bestå av detta ljus och gå runt i din verkliga omgivning (din fysiska kropp står kvar och blundar). Stanna vid ett träd, låt kärleksljuset flöda mot det och se hur trädet börjar lysa och le tillbaka. Stanna vid en sten eller ett djur, älska och se hur de öppnas och deras skönhet lyser tillbaka.


Vila i friden och vetskapen att hela du lyser och att du bejakar och tillåter omgivningen att lysa. Pröva övningen på karga och ogästvänliga platser, med människor du har svårigheter med osv. Var noga med att inte tvinga någon/något och att inte ha förutfattade meningar om hur de skall lysa. Detta är en övning i villkorslös kärlek.


Avsluta meditationen. Under dagens lopp kan du så ofta som möjligt, nu med öppna ögon, bemöta din omgivning på detta sätt. Le, lys och tillåt därigenom andra att öppna sig och stråla på sitt sätt.




Mars 2006

Vill fåglarna säga oss något? Vad betyder fågelinfluensan? Månader har passerat men frågorna har följt med. När jag stod vid en hög gran och ville fråga väktaren därinne till råds i en helt annan fråga, såg jag en stor fågel rakt ovanför i skyn. Den sträckte de långa kraftfulla vingarna och den kilformade stjärtens vita fjäderpennor genomlystes av solen så de blev kristallvita. Lugnt kretsade fågeln runt och lät mig beundra den. En ståtlig havsörn.


När jag blundade såg jag även en fågel-fe. Hennes essens syntes runt framkanten på fågelvingarna, men tydligast var hon en bit bakom örnen. Där såg jag henne som ett blåaktigt flickansikte som vänligt såg ner på mig. Hon var lekfull. Hon ville att jag skulle följa med och klättra upp på det gyllene band hon släppt ner till marken.


När jag frågade om fågelinfluensan kände jag mig plötsligt så enormt ledsen och tung i hjärtat. Fågel-fen svarade följande:


Sjung ut små vänner, sjung om era kval.

Ni har ett val!

Väljer ni förtryckets och förnekandets väg,

eller kan ni finna samförstånd och förlikning så säg?

Det är ni som är sjuka, ni som har sorg. Vi ger er tillbaka, vi speglar den borg

av fasthet, slutenhet och förtryck ni byggt. Er sorg och er saknad för hjärtat är styggt.

Ni lider och envisas att stanna kvar - i borgen, i sorgen, i ensamhetens kval.


Lätta lilla du, lyft på ljusa vingar. Änglar, feer, fåglar klingar.

Lyft kära vännen och gör mig glad - bred ut dina vingar i ljuvlig dag.

Kom ting. Kom ring. Kom tingelinge ring.




Januari 2006

Under hösten nåddes jag i drömmen av några kraftfulla nödrop från naturens väsen. Eftersom de i allra högsta grad även angår andra människor vill jag berätta om en av dem här.


I drömmen såg jag "små kvidande elementarväsen samlas kring en grov karl ute i en stenöken. Mannen bröt deras armar och ben, men trots att han gjorde dem så illa ville väsena ändå vara hos honom."


Detta var en bild av hur vi människor utarmar naturen så bara öknen blir kvar och hur vi plågar elementarväsena genom det vi gör. Trots det samlas de troget runt oss, de kan inte annat. Vi människor är nämligen kapabla att hjälpa dem, så som de hela tiden hjälper oss, men, som det är nu vet vi inte ens om dem.


I nästa scen "såg jag en naturande, dvs ett större naturväsen, komma och bära på en jättelik ryggsäck. På bägge sidor var packningen påbyggd så bördan var enorm. Bland annat hade han en klase elementarväsen fästad i packningen. När han tagit av sig ryggsäcken smög jag dit för att se om jag kunde lyfta den, men jag lyckades inte röra den ur fläcken!"


Naturandarna är visa varelser som har överblick över elementarväsenas ständigt pågående arbete och samordnar det. Genom att samhället och människan inte alls inrättar sig i det naturliga förloppet och samtidigt ändå är en förebild för en del elementarväsen blir alltså naturandarnas arbete så enormt tungt.