Tre Världar

Mäster grå

Längre ner på sidan följer ett kapitel ur Mäster Grå - möte med naturens väsen. Vill du läsa mer kan du köpa boken för 150:- + porto. Se sidan Beställning.


Mäster Grå är en naturande. Han är en av de väsen som sköter livsenergins flöde i skogen och han samordnar de mindre varelsernas arbete. Utöver detta har han även valt att hjälpa människor, vilket visat sig vara en tuff utmaning...


För mig var Mäster Grå skrämmande med sin knivskarpa blick, sin mörkgrå hudfärg, sin råhet och sitt annorlunda sätt. I boken Mäster Grå - möte med naturens väsen får man uppleva hur han plötsligt står där mitt på stigen och spärrar av vägen för mig. Rädslor och sympati växlar i början men så småningom klarnar min blick och Mäster Grå kan visa sitt sanna, humoristiska och visa jag. Han är förvisso grov och oborstad, men när allt kommer omkring också otroligt hjälpsam och kärleksfull.


I boken får man också stifta bekantskap med många andra av den svenska naturens väsen. Trädens allvarliga och snälla väktare, en trollpacka med sina spjuveraktiga påfund, bergsvarelsers trogna arbete, nymfernas smidiga vattenlek och mycket mer.




Mäster Grå - möte med naturens väsen är på 109 sidor, den är rikt illustrerad och innehåller följande kapitel:


Inledning

Första mötet med en naturande

Fångad i en trollhatt

Trädväktare och kronväsen

Kan hundar se naturväsen?

Gripklor, kängor eller spindelfötter

Droppar ur källnymfens hår

Skrämd av Mäster Grå

Vår lille husväktare Jeppe

Väsen föds fram ur marktäcket

Omvandling i underjorden

Alvblomma och Såningsmannen

Antastad av Galgmäster

En människa som fastnat

Ledsagad mot ljuset av änglar

Spegel, spegel

Den store Vägvisaren

Att öppna sig för naturen - en handledning



Utdrag ur Mäster Grå:


Droppar ur källnymfens hår


Jag letade efter mäster Grå. Hade jag varit ett naturväsen skulle mina långa turer och allt trampande nog fått fötterna att växa ur skorna... Där jag sökte runt i skogen gick jag kors och tvärs och säkert ofta i cirklar, men denna tidiga vårdag släppte jag tankarna på honom och följde istället en av de stora stigarna långt bort mot en källa jag hittat på kartan.


Naturens väsen delas sen gammalt in i fyra element: jord, vatten luft och eld. Jag hade mött luftvarelser och jag hade sett eldväsen i solstrålar och på klippor där solen låg på och värmde, men framför allt hade jag träffat en stor hop vitt skilda jordväsen. Jordens element tycktes många gånger större och brokigare än de övriga, men att jag såg det så kanske mest berodde på mig själv. Hade jag inte gått så mycket utan istället flugit eller simmat skulle jag kanske haft en annan uppfattning. Vattnet var det enda elementet jag inte bekantat mig ordentligt med - och utan att veta det hade jag valt ut den bästa tänkbara platsen för ett möte med vattenväsen.


Stigen lämnade barrskog och hällar bakom sig och dök ner i en lövskog. Marken var vackert brunskiftande och de högresta träden stod som pelare i en ännu ofärdig byggnad. Det kändes som om de längtade efter att slå ut och breda ut sitt vackra lövtak över den sal som snart skulle bli till. Som ett smycke mitt i palatset låg källan. Den gamla stensättningen som ramade in den var nästan helt intakt och det grunda vattnet klart och inbjudande. Jag satte mig på huk och med handen som skopa drack jag med djupa klunkar. Kallt och uppfriskande rann det in i mig och jag mindes att jag som barn lekt att källvatten var livets dryck. Det var så det smakade!


En koltrast stod för slottsmusiken och ackompanjerad av hans ljuva melodi satte jag mig, slappnade av och koncentrerade mig på källan. Njutningsfullt dunstade mitt medvetande in i en koboltblå färg i källans mitt. Istället för att vara inramad av stenar såg jag nu en ring av diffusa, mjukt böljande väsen omkring mig. De var som en krans eller krona och det grunda vattnet var övre delen av en hjässa.


Det väsen som levde här sträckte sig långt ner i djupet så källan var mycket större än jag trott. Med lätthet sjönk jag neråt, drogs ut och vidgades och blev ett med detta alltigenom behagliga kvinnliga väsen. Jag fick äran att för en stund förena mig med källnymfen! Hon hade ingen egentlig avgränsning, hennes kropp hade dimstråk som växte ut i underjordiska bäckar och vattenådror. Genom dessa flöt vatten in i nymfen för att småningom långsamt stiga uppåt.


Oändligt sakta gled jag med vattnet och njöt i fullaste drag av mitt viktlösa, tidlösa tillstånd. I nymfens axelhöjd blev upplevelsen intensivare och ju högre jag kom desto mer aktivitet kände jag av. Från huvudet rann källnymfens vackra hår iväg i blå vågor och förgrenade sig i bäckar.


Jag flöt med och såg hur det ur håret knoppades av små droppliknande varelser. När de släppt källnymfen simmade de likt grodyngel vidare på egen hand och allteftersom de simmade genom bäckar och sjöar blev de större och ändrade samtidigt form.


Några yngel såg jag växa till sig och bli mörkblå nymfer. De simmade till åar eller sökte sig till något fuktigt och väldoftande skogsområde som behövde deras omsorg. Det ena ynglet blev istället allt mer likt en fisk. Ett ovalt ansikte framträdde med klara ögon och en vänligt leende mun. Ynglet blev en kvinnlig varelse som smidigt rörde sig genom meandrar i en å, hon växte till sig, rörde sig allt säkrare och stjärten började glänsa i silver. När hon slutligen nådde havet dök hon vällustigt i vågorna, hon följde båtar och fiskar och var havets livgivande och underbara ande.


Inget av dessa väsen hade skor, gripklor eller ens fötter. De hade snarare något som liknade fiskstjärtar eller så slutade de helt enkelt i en liten mjuk böj. Alla var de dessutom så genomkvinnliga. Men, ett av de yngel som simmat ut ur källnymfens hår utvecklades till något helt annat. Från droppform, över grodyngelform omvandlades det sakta till en varelse med ett utdraget ansikte, mjuk mage, korta stabbiga armar och ben och ett par rejäla plattfötter. Detta gemytliga väsen stannade vid en liten bäck i Galghagen och där kom han att bli en riktigt god vän till mig. Billerill var hans namn. Glad och charmig simmade han och manövrerade smidigt med de stora fötterna. Blev bäcken för trång för honom simmade han lika glatt en bit ovanför vattnet där han dök och gjorde volter i tomma luften.




Spridda kommentarer om Mäster Grå


Boken var verkligen uppskattad och jag blev själv lite inspirerad att göra övningarna som står skrivna i slutet. Min son säger att han kan prata med träd och senast så satt han i helgen med våra vinbärs- och krusbärsbuskar, som vi hade köpt, i knät och mediterade och frågade var och en buske vart den ville stå i trädgården. Det var sååå fint att se och jag tror att din bok och mötet med dig sådde ett frö om att det är möjligt. Så ett stort tack för att mina barn har fått träffa dig och att du har skrivit den boken så vi kunde fortsätta att inspireras av dig.


Jag fullkomligt älskar Mäster Grå. Bläddrar tillbaks om och om igen:) ... Sen ser jag med glädje att du kanske kan tänka dig att ha vandringar på dina platser, o berätta. Kan du göra det nu också fastän du flyttat därifrån. Vilken upplevelse det skulle vara i sådana fall. Jag drömmer:)


Mycket vacker och personlig kärleksförklaring till naturen och tidlösheten. Att läsa den fyllde mig med hopp och förtröstan. Jag är stolt och glad att ha den i min bokhylla.


Jag sträckläste boken och tyckte mycket om språket.


Jag gillar inte krångliga texter, men den här är bra. Du är jätteduktig på att skriva. Jag blir så glad av att läsa den. Nu vill jag ut i skogen!


Boken är underbar!


En genuint positiv bok både för vuxna och barn. Det är den mest positiva bok jag nånsin läst. Roligast är väl att du stöter på nya väsen hela tiden, det ger ett tickt intryck. Det är så bra flyt i boken och den har en fin ton. Hundkapitlet tycker jag var för kort och Kristusmötet för stort i sammanhanget - de två tycker jag hoppade ur flödet.


Intressant! Språket är jättebra.


Boken är underbar! Förutom alla dina spännande upplevelser: så trovärdigt och med vilken härlig stil du skriver. En mycket viktig bok i vår tid!


Det känns så bra att jag har boken Mäster Grå igen. Det är i sanning en märkvärdig bok. Efter att jag gett bort den "gamla" kändes det som ett tomrum varje gång jag gick förbi dess plats i bokhyllan. Detta var faktiskt så även när jag inte alls tänkte på boken. Nu står han igen bredvid Kalevala och Eddan och verkar trivas bra där.


Jag håller på och läser Mäster Grå nu och jag äälskar det jag läser. Det är lite skrämmande ibland men sammantaget gör den livet mer spännande och mer värt att leva.


Den är så inspirerande. Mäster Grå är ett mästerverk!