Tre Världar

Årstidsfester

Denna sida riktar sig till föräldrar, förskolepersonal och andra glada "barnmänniskor" pigga på att utforma årstidsfesterna utifrån observationer av den andliga världen idag. Det jag sett och lärt vävs samman till berättelser i så stort flyt och med så mycket inspiration jag är kapabel till. Vill någon annan ta vid är det bara att höra av sig. Påskens berättelse är ett undantag och har kläckts ur tradition, fantasi och kanske andlig inspiration. Samtliga berättelser formas i samspel med barn.


Att komma bort från det jag upplevt som trångt och gammalt i de traditionella högtiderna har jag egentligen alltid velat. 2017 gick det överraskande upp för mig att jag själv hade material till det nya ... Vad glad jag blev. Nu skapas berättelserna och formas festerna genom årens lopp. En ny högtid har instiftats.



Vidar ljusfest

Vidars tid börjar efter Ragnarök. Han är nordens ärkeängel och står för den nya, ljusa tiden. Högtiden inträffar på kyndelsmässodagen, 2/2, eller så snart som möjligt efter den, och firades för första gången 2018. Man kan göra installationer av vinterns ljusstumpar och pryda med ljusgult och andra rena och glada vår- och gryningsfärger. Liv, luft och ande. Lekar och frisk, levande mat. Gärna en pressad videkvist med blad (om möjligt lappvide). Tulpaner?


Luftandens mun är tänkt som en berättelse men kan till en del utformas som dockteater. Feer, fedrottning, vind- och luftandar hör till luftens element. Gester är viktiga. Feflickorna görs av ofärgat siden (utan ansikten), blommor kan virkas eller göras av papper. Vidar kunde sys i ljusgult sidentyg men både han, fedrottningen och vindandarna är nog svåra att framställa. Berättelsen bygger på egna varseblivningar och får gärna berättas både innan och efter ljusfesten.



Luftandens mun

Inne i skogen ligger en äng. Där blommor och gräs blommar som allra vackrast och där det är som allra ljusast bor feflickor. Feflickorna leker, skrattar, dansar i ring och sköter om blommorna och insekterna som surrar runt dem.


Ni blommor gula, röda, vita, gröna, sköna kom

Till ängen där vi dansar glatt till humlesurr och feers skratt.

(Melodi: Maiglöckchen läutet..., Hoffmann von Fallersleben/Felix Mendelssohn.)


Bakom fecirkeln höjer sig ett slott byggt av insektsljud och himmelsljus. Där bor fedrottningen. Hon är hög, smal och nästan genomskinlig. I pannan har hon en kristall. En dag skulle fedrottningen hälsa på luftanden. Feflickorna plockade snabbt en bukett blommor åt henne och så gick hon över ängarna och genom skogen och fjärilar följde henne. Hon var glad, hon älskade luftanden och luftanden älskade henne.


Luftandens hem var över ett berg vid havet. Hans hår var ljusgrått, vågigt och luftigt som ett moln och den bruna kappan så vid att den svepte över hela berget. Hans vindandar flög runt hus och bryggor och strök förbi människorna så att de nu och då tappade en mössa, hatt eller annat.


Blåsten tog min hatt, ja, vinden tog min nya hatt

Om jag kunde få den fatt, ja, om jag kunde få den fatt

Min nya hatt!


De brokiga husen låg tätt och vid stranden fanns många bryggor med båtar. När människorna kom hem från en båttur brukade de tacka luftens väsen för god vind, havets ande för att han burit dem och solen för den sköna värmen, men nu var det längesen. Runt husen brukade de ha grönsaker, fruktträd och blommor och vägarna brukade vara rena men nu smutsade de ner och frukten fick falla till marken och ruttna. Vindandarna hade mycket jobb, de sopade rent vägarna men knappt hade de gjort fint så blev det smutsigt igen. Det blev aldrig någon tid att leka.


När fedrottningen skred upp för berget steg luftanden ner till marken. Båda bugade djupt och sedan såg de varann i ögonen. Då blev fedrottningen förskräckt. Luftandens ögon var lika mörkgrå och djupa som alltid och ansiktet lika vackert, men något fattades. Men luftande, vad har hänt? Du har ju ingen mun. Luftanden kunde inte svara utan såg bara på henne. Med blicken i hans ögon fortsatte hon tyst. Jag förstår vad som hänt. När människorna inte tackar eller pratar med dig behöver du ingen mun och när vindandarna måste arbeta så hårt för att hålla rent försvinner ditt leende. Sedan sade hon bestämt. Luftande, jag lovar att jag ska göra allt för att hjälpa dig. Allt!


Med det vände hon om, skyndade ned för berget, genom skogen, förbi feflickorna och in i slottet. Därinne rörde hon sig fram och tillbaka. Men hur ska jag hjälpa luftanden? Det är ju människorna som behöver hjälp men de hör mig inte, och inte feflickorna heller. Lyssnar de på älgen? Nej, jag tror inte att de pratar med djur. Men fåglarna? Dem lyssnar de på, det vet jag. Men nej, de lyssnar nog bara på tonerna, inte på det som fåglarna säger. Plötsligt sken hon upp. Nu vet jag! Hon skyndade mot porten, slog upp den på vid gavel och ropade: Vidar!


Feflickorna skrattade och jublade. De hade aldrig träffat Vidar men drottningen hade berättat om honom. De visste att han var en ärkeängel, att han fanns i himlen och att han älskade luftens folk. Fedrottningen gick ned till dem. Luftanden har förlorat sin mun, berättade hon, och jag tror säkert att Vidar kan hjälpa honom. Nu ska jag gå till himlen och fråga honom.


Fedrottningen var luftens drottning och därför kunde hon gå på luft. Men hon visste att luften uppåt blir allt tunnare. Kanske det inte finns någon luft i himlen, tänkte hon. Då skulle hon inte klara sig. Feflickorna plockade snabbt ihop blommor och band dem till girlanger som de prydde sin drottning med. Hälsa Vidar från oss, skrattade de, och drottningen tog sitt första steg upp i luften. För att stärka henne började feflickorna dansa och sjunga.


Ni blommor gula, röda, vita, gröna, sköna kom

Till ängen där vi dansar glatt till humlesurr och feers skratt.


Fedrottningen hörde mindre och mindre av feflickornas sång. Nu och då såg hon ner på sin kropp och märkte att hon bleknade. Åh, bara jag inte tynar bort helt innan jag når Vidar.


* * *


I himlen var det rådslag och många änglar och ärkeänglar var samlade. Det hände mycket i himlen och mycket på jorden och de hade en hel del att tala om. En ljusgul ärkeängel kände att någon närmade sig från jorden och skyndade sig bort från de andra. Det var Vidar. Han spanade ner mot jorden, sökte med blicken och till sist såg han något som liknade en liten prick. Snabbt tog han sig ditåt, lade sig på knä, böjde sig och sträckte armen neråt. Försiktigt höll han sin hand under fedrottningen så att hon kunde ställa sig på den och sedan höjde han henne sakta. När han såg att hon höll på att tyna bort sänkte han henne lite igen och började tala.


Kära, modiga fedrottning. Hur kommer det sig att du tagit dig så väldigt högt upp? Med svag röst lyckades hon säga: Luftanden ... ingen ... mun ... Hjälp! Har luftanden förlorat sin mun, sade Vidar. Kära vän, jag ska göra allt jag kan för att hjälpa dig och luftens folk!


Försiktigt sänkte han fedrottningen och släppte av henne på marken, reste sig och gick in bland de andra. De talade fortfarande och Vidar sade med hög röst. En fedrottning har tagit sig högt upp över jorden för att säga oss något mycket allvarligt. Ingen hörde honom. Vidar var ung och de var inte vana att lyssna på honom. Då höjde han rösten ännu mer och talade tydligt. En luftande har förlorat sin mun och de flesta här vet vad det betyder. Människorna varken ser eller talar med luftens väsen och låter dem göra ett hårt arbete. Vi måste hjälpa dem.


Nu hade änglarna hört honom och blev väldigt upprörda. Vi ska inte hjälpa, sade de till varann. Människorna klarar sig själva. De kommer att lära av sina misstag och snart nog talar de med naturens väsen igen och bryr sig om dem. Nej, sade Vidar. De har glömt att man kan tala med naturen och det är bråttom. Luftanden har förlorat sin mun! Men hur Vidar än försökte ändrade de sig inte. Inget skulle göras.


Utan att höja rösten, mer som om han talade för sig själv, sade Vidar: Hjälpen ska komma ifrån mig. Stiger jag ned i jorden kan jag, med feernas hjälp, skapa framtidsväsen, och de kan tala med människorna. Nu var det knäpptyst bland gudarna och alla hade hört honom. En skön gudinna med långt, svart hår och fotsid vit klänning trädde fram. Hennes namn var Freja och hon var orolig. Vidar, går du in i jorden kommer du att fjättras. Då kan vi inte nå dig och du förlorar himlen. Jag vet, sade Vidar lugnt och gick fram till henne. Men när människorna hör framtidsvarelserna kommer de att lära sig att lyssna både till luftens väsen och till oss. Då frigörs jag.


Freja tog hans hand och sade tyst: Du har rätt men det kommer att ta lång tid. Att stiga ned i jorden är din uppgift. Jag ska arbeta med människorna från min sida och kommer att göra allt för att hjälpa dig. Vidar log, tryckte hennes hand, bugade för de övriga, vände och gick.


* * *


En solig dag lekte feflickorna i en ljus glänta i skogen. Bredvid fanns ett litet berg som kallades Pannan eftersom det liknade översta delen av ett huvud. Inne i Pannan var det mörk, precis som det brukar vara i berg, men idag var det plötsligt strålande ljust. Fedrottning, Fedrottning, ropade de och sprang till slottet. Vidar är i Pannan! Fedrottningen kom ned för trappan och skyndade sig in i skogen med flickorna i en svans efter sig.


Men Vidar!, utropade hon, lycklig att han kommit men förskräckt att se honom instängd i berget. Feflickorna gömde sig bakom hennes rygg. I Pannan var det trångt för ärkeängeln och så lågt i tak att han fick gå böjd. Men Vidar var lycklig och log brett. Kära Fedrottning, kära feflickor. Jag är så glad att ni kommit. Skulle ni kunna ge mig av ert feljus så kan jag blanda det med änglaljus och göra framtidsväsen. Men självklart, svarade drottningen och var så glad att hon inte kom på något annat att säga. Tack, sade Vidar. Då kan vi skapa ljusa väsen tillsammans som kan närma sig människorna. Av det gula folket kommer människorna lära sig att lyssna och prata med naturen igen. Då kommer Luftanden att bli glad igen och få tillbaka sin mun!


Med klingande skratt spred sig feflickorna på ängarna. Lugnt och försiktigt strök de solljus från blad efter blad och blomma efter blomma och samlade ihop det i famnen. När det blivit en hel ljusboll bar de den till Vidar och sedan skyndade de tillbaka för att samla mer. Pannan förvandlades till en ljusverkstad och Vidar blandade, formade och smidde.


* * *


När det gula folket blivit till rörde de sig i en ring uppe på Pannan. När människor kom förbi skyndade de fram och viskade i deras öron.


Kom, kom, kom. Bry dig om. Bry dig om. Kom, bry dig om. Kom, kom bry dig, kom, bry dig om, kom kom ... (Improvisera. Korta toner: D, F, G.)


Det lät som små, små pinglor och människorna trodde att det var vinden som spelade. Ändå började de att lyssna. Öronen öppnades och hörde, ögonen öppnades och såg, hjärtana öppnades och älskade. Och nu när de åker båt tackar de havet, när de plockar frukt tackar de träden och de håller rent, vackert och levande omkring sig. Mellan träden och husen leker vindandarna och uppifrån berget ser luftanden på. Han är lycklig och han ler.



Påsk

Sagan om påskharen berättas på påskdagen samt veckorna innan och efter. Men var uppmärksam - kommer påsken tidigt kanske den bara är lämplig i högst en vecka innan och i varm och blommande vår passar den inte heller. Påsktid och påskstämning vill den ha! Sagan har blivit till i samspel med ett barnbarn och bygger inte på klarseende.



Påskharen

En dag föddes en liten harpalt och eftersom det var påsk gav mamman honom namnet Påskharen. Kanske var det därför han blev så speciell. Mamman skuttade fram och gav honom di en gång om dagen och i övrigt låg han där, platt på marken, och väntade. När han växt till sig började han skutta runt själv. Då träffade han ett rådjurskid som stod och betade gräs.



Hej, sade Påskharen. Vill du se vad jag kan? Ja, sade kidet och tuggade vidare. Vad kan du? Skutt, skutt, skutt, skutt. Vill du lära dig? Nej. Men vill du se vad jag kan? Jaaa, ropade Påskharen. Spring, spring, spring, hopp. Spring, spring, spring, hopp. Åh, det vill jag lära mig, sade haren. Det var svårt för Påskharen och han fick öva länge, länge men till sist lärde han sig. Spring, spring, spring, hopp. Det gick riktigt bra.


Då skuttade han hela vägen bort till skogen. Inne bland de höga träden såg han duvor flyga. De plockade pinnar från marken och flaxade upp i en stor gran där de byggde bo. Hej, vill ni se vad jag kan, ropade Påskharen. Ja, sade duvorna. Skutt, skutt, skutt, skutt, och spring, spring, spring, hopp, spring, spring, spring, hopp. Duvorna fortsatte att plocka kvistar och flyga till granen och Påskharen såg läntansfullt på. "Flyga får jag lära mig när jag blir stor", tänkte han. "Nu vill jag lära mig att plocka kvistar med munnen." Först gjorde hans tänder att kvistarna gick sönder men till sist lärde han sig att hålla dem så försiktigt att han kunde bära dem en bra bit. Duvorna hjälpte honom att bygga ett bo i gräset. Det kanske en mus kunde bo i.


Hos ankorna i dammen dök Påskharens mamma upp. Nej, Påskharen, sade hon. Du får absolut inte simma. Påskharen stod snopen i vattenbrynet men då kom han på att han kunde plaska med sin långa bakfot. Plask, plask, plask. Ankorna skrattade, simmade dit och duschade sig.


Påskharen vågade sig allt närmre huset. Där fanns det barn som gjorde lekar som såg jätteroliga ut. "Tänk att få lära sig dem!" Men Påskharen tordes inte komma ända fram och fråga. När solen gått ner vågade han sig varje fall ända fram till hönshuset. Då träffade han katten och fick lära sig att smyga.


Här kommer kissekatten

Så tyst på tå om natten

Lilla råtta göm dig bra

Dig vill kissekatten ta

Så tyst på tå om natten.


Haren smög så gott det gick med de långa bakfötterna och rätt vad det var så var de inne hos hönsen. Oj vad spännande. Där låg hönorna mjukt och skönt i sina reden. Den ena burrade upp sina fjädrar, ställde sig, rörde sig nästan som i dans och: där kom ett ägg! "Oj", ropade Påskharen. "Det vill jag lära mig." Hönorna visade snällt hur de gjorde och Påskharen försökte. Han hälsade på varje kväll och fick ligga i ett rede nere på golvet. Han lärde sig att burra upp pälsen, trampa med fötterna och dansa precis som hönorna gjorde, men hur han än försökte kom inget ägg.


Då blev Påskharen ledsen. När ingen av de andra såg skumpade han iväg ut på ängen, letade upp en grop, lade sig i den och fällde ner öronen så att ingen skulle hitta honom. Hönorna undrade var den roliga haren tagit vägen, ankorna letade runt dammen, duvorna och rådjuren sökte bland träden och på ängen. Till sist hittade harmamman honom och då skyndade sig alla dit. Men Påskharen låtsades att sova och hur de än försökte ville han inte öppna ögonen. Då sjöng de.


Haren i sin grop han satt och sov, satt och sov

Stackars hare är du sjuk, kan du inte hoppa ut

Hoppa ut! Hoppa ut! Hoppa ut!


Men haren fortsatte att blunda och till sist lommade de andra iväg. Ingen var glad. Påskharen var deras bästa kompis och nu var inget roligt längre. Alla försökte komma på något som skulle göra haren glad och hönorna kacklade och sade att han älskade ägg. "Vi kan ju ge honom en korg full av ägg", sade en höna och då blev de andra glada. Kvickt lade de sig i redena, värpte så många ägg de kunde och samlade ihop dem i en korg. Korgen ställde de utanför hönshuset.


Nästa dag var påskdagen. När solen gick upp såg hon hur snälla alla djuren varit och hur mycket de gjort för att få Påskharen glad. Då log hon och när hennes glada strålar nådde korgen färgades äggen i de allra vackraste färgerna. Alla djuren skyndade till Påskharen och hönorna berättade vad som hänt. "Och alla äggen är en present till dig!" Då öppnade haren sina bruna ögon, tittade förvånat på de andra, hoppade ur gropen och skuttade hela vägen till korgen. De andra skrattade och följde men stannade i skogsbrynet för att titta.


"Äggen vill jag ge till barnen", tänkte Påskharen, "och eftersom jag fyller år idag är jag nog riktigt modig". Försiktigt tog han ett ägg, smög in i trädgården och skulle precis lägga ner det så att barnen kunde hitta det. Men oj vad förvånad han blev. Där låg ett bo av gräs, precis lagom stort för ägget. Påskharen skuttade och hämtade fler ägg och hittade bon så att alla äggen fick plats. När barnen kom ut skyndade han sig bort så fort han kunde men sedan satt han tillsammans med sina kompisar i skogsbrynet. De kikade fram mellan grenar och kvistar och tittade på barnen. Åh vad glada de blev när de såg hur barnen hittade äggen och hörde hur de ropade av glädje.



Midsommar

Efter alla midsommaraftnar med blåst, kyla, regn, sol och värme om vartannat har jag äntligen förstått. Midsommar är elementens och jordens högtid. Det är nu Gaias kjolar sträcker sig allra längst ut utanför hennes fysiska kropp och hon visar hela sin skönhet. I och för sig är hon som mest sovande men det är nu vi på jordytan som bäst kan träffa alla hennes barn, alla väsen, insekter, blommor ... Bästa datumet för festen är den 24/6 men lite tidigare och någon dag senare blir också bra. Nu passar sagor, lekar och annat som involverar de fyra elementen, gudinnorna och jorden.



Väsen-installation

Gå spridda längs en stig. En går före och när de andra inte kan se sätter, ställer eller lägger den sig på ett överraskande sätt. De andra går tyst förbi. Nu går en ny person först, den kanske gömmer sig i en buske så att bara ett ben sticker fram eller lägger sig på en gren så att de andra får gå under.


Allra mest effektfull blir nog väsen-promenaden i skymningen.



Mikaeli

Mikaels befrielsespel passar till Mikaeli den 29 september samt lite innan och efter. Innan kan det göras enklare, eventuellt bara som berättelse, och till Mikaeli som dockteater i skogen. Jag alternerar mellan sång och flöjt. Det skulle även passa utmärkt som lajv, det vill säga ett levande rollspel.



Befrielsespelet

Oövervinnlig hjälte stark, Sankt Mikael

Kom oss till hjälp, drag med i fält

Stå vid vår sida, hjälp oss att strida

Sankt Mikael.


I en vacker stad bodde många människor. De var ofta med sina djur, pratade, klappade om dem och såg till att de hade god mat och rent vatten. Människorna tog hand om varann och sig själva, de firade kalas och årstidsfester tillsammans, odlade grönsaker och lekte med barnen.


Men utan att de märkte det närmade sig sakta ett odjur. Människorna kunde inte se det men odjuret gjorde att de blev dåsiga, tröga och slöa, och en del blev elaka och giriga. Människorna slutade att bry sig om djuren, barnen och de gamla och sjuka och ville inte se dem längre. Om de alls brydde sig om något så var det om sig själva.


I himlen är Mikael. Honom kunde människorna inte heller se men han försökte att tala till dem. Han försökte få dem att förstå vad som hände.


Stor är din kraft, stor är din makt, Sankt Mikael

Stor uppå land, stor uppå hav

Stå vid vår sida, hjälp oss att strida

Sankt Mikael.


En flicka och en pojke tyckte inte om att vara i staden längre utan gick ut på ängarna till djuren. "Vad är det som händer? Människorna i staden har blivit så konstiga." "Jag vet. De sitter bara inne hela tiden. Det är ingen som är glad och leker längre och ingen tar hand om djuren eller om varann." Flickan och pojken samlade ihop djuren och skötte om dem på bästa sätt. De pratade med dem, klappade och borstade dem så att de blev glada igen. Då började de höra Mikael i himlen.


Härförare i himmelrik, Sankt Mikael

Vi vilja modigt tjäna dig

Stå vid vår sida, hjälp oss att strida

Sankt Mikael.


"Hörde du?" "Ja, vad var det ..." De lyssnade efter Mikael, hörde honom i sina hjärtan och började lära sig av honom. Ju mer de lärde sig desto mer växte de i styrka och de började förstå vad som hänt med människorna. Till sist var de så modiga och starka att de vågade gå tillbaka till staden. I sina bälten hade de var sitt svärd.



Inne bland husen pratade de med människorna. "Ni har blivit likgiltiga och slöa." "Nähä, det har vi inte alls." "Jo! Det är för att ett odjur har kommit in i staden." "Ha, det finns inga odjur." "Ni ser det bara inte", sade flickan. "Men nu ... ser jag", och då såg pojken också. De blev rädda och backade men då hörde de Mikael igen:


Sankt Mikael, hjälte stark

sänd till oss din kraft och styrka

sänd till oss din kraft och styrka

i våra hjärtan, i våra hjärtan.


Med nytt mod vågade de sig ända fram, höjde sina svärd och stack dem i odjuret. Besten sjönk ihop och dog. Strax lösgjorde sig två små änglar ur den gamla kroppen.


"Så jag ser ut. Mina vingar är alldeles skrynkliga." "Men vad har vi gjort? Vad är det där? Har vi varit inne i det där fula odjuret?" "Vi har varit ett odjur", viskade ängeln. "Vi har ljugit och lurats. Det vill jag aldrig, aldrig göra mer." "Inte jag heller. Och jag vill hjälpa andra så att de aldrig behöver blir odjur." Då hörde de något, vände sig om och med ens såg de ... "Åh, nu vet jag vad jag vill göra." "Jag också!" De två änglarna sträckte lyckligt sina vingar och flög upp i himlen till Mikael. Från den dagen var de alltid vid hans sida, de hjälpte honom och försökte se till att ingen villade bort sig och behövde förtrollas till ett odjur.


Flickan och pojken gick tillbaka till ängarna där de fortsatte att sköta om djuren. Men nästa gång de gick in i staden hade människornas hjärtan öppnats. Alla hurrade och sjöng när de såg de två, de gjorde fint med blommor och blad och ställde till med en stor fest.



Jul

Dvärgarnas jul är en blandning av den traditionella julberättelsen och det jag själv sett och lärt. Ärkeängeln som brukar kallas Gabriel upplever jag mer kvinnlig än manlig. Därför kallar jag henne för Gabrielle, där första delen uttalas som i mansnamnet (långt a) och sista delen som i kvinnonamnet. Är detta för svårt för dig välj det uttal som känns rätt.



Dvärgarnas jul

Uppe på jordytan lever människor, djur, växter och allehanda väsen och under dem, i jordens djup lever andra, bland annat dvärgar. Nere hos dem märks det inte om det är dag eller natt för det är alltid lika mörkt. Därför behöver dvärgarna aldrig gå och lägga sig utan kan jobba nästan jämt. Det de gör är att smida ljus. Nu och då börjar en av dem att berätta och då är alla andra tysta och lyssnar:


Vet ni, en dag ska himlen öppna sig och änglarna komma ner till jorden. En väldig ljusfågel kommer att sänka sig från himlen, allt närmre jorden, och när den är ända nere kysser den marken. Då föds Jesusbarnet! Himlens största skatt föds på jorden. När han sade det blev de andra så glada att de knappt kunde sitta still. Barnet kommer att ge ljus till människornas hjärtan, fortsatte dvärgen. Och det kommer inte att glömma oss. Jesusbarnet älskar jorden och när det blir vuxet kommer det att tända det stora ljuset här nere


Men varför arbetar ni inte, ropade han plötsligt. Skynda, skynda. Vi ska ju förbereda och hjälpa barnet!


Genast satte alla dvärgar igång att smida igen och de tvinnade, spann och skapade med flinka fingrar samtidigt som de log lyckligt. Tänk att ljuset de gjorde skulle hjälpa barnet att lysa upp hela, stora jorden.


Uppe på marken i staden Betlehem hjälptes människorna åt att bygga ett stall. Alla hus har en väktare - ibland en tomte, ibland något annat väsen och ibland en dvärg. Den minsta lilla dvärgen klättrade upp ur jorden, tittade på bygget och visste med ens att det här var han hus. Det ville han vakta.


Tyst och försynt hjälpte han till att bygga stallet och när det var klart hjälpte han till att flytta in djuren. Eftersom den lilla väktaren var rädd för människor blev det så att han skötte om djuren på natten medan drängen oftast skötte dem på dagen. Då höll dvärgen till uppe på takbjälkarna under taket.


I staden Nasaret bodde Maria och en snickare som hette Josef. En dag kom ärkeängeln Gabrielle till Maria men hon blev förskräckt. Var inte rädd, Maria. Jag är ärkeängeln Gabrielle och kommer med goda nyheter. Du kommer att föda ett barn, och det barnet är Guds son. Hans namn är Jesus.


Maria blev glad och skyndade till Josef för att berätta. Men först måste vi till Betlehem för att skattskriva oss, sade han. Maria väntade barnet och hade svårt att gå långt men den snälla åsnan lät henne rida på sin rygg och Josef hjälpte henne. På nätterna sov de på marken och på dagarna vandrade de och träffade herdar som var ute och vallade sina får.


Många människor hade tagit sig till Betlehem för att skattskriva sig och när Maria och Josef kom dit hittade de ingenstans att sova. Till sist lät en snäll värdshusvärd dem bo i has stall. Maria och Josef var glada att komma in i värmen och de lade hö i en krubba eftersom det snart var dags för Maria att föda. Drängen hade somnat i halmen och människorna runtom sov i sina hus. Då öppnade sig himlen ovanför stallet och en cirkel av änglar framträdde runt Maria och Josef. Från himlaöppningen kom en stor ande som likt en fågel av ljus sänkte sig ner mot marken. Då näbben mötte jorden föddes det lilla barnet.



Uppe på takbjälkarna låg lilla dvärgen ihopkrupen och tittade på allt detta med stora ögon. Men när han mindes sina vänner i jorden kunde han inte hålla sig. Husväktare lämnar aldrig sitt hus men nu var dvärgen så ivrig att han inte kunde annat. Mitt stall har väl aldrig varit så väl vaktat som nu, tänkte han och kisade medan han såg på de vackra, ljusa änglarna. Nog kan jag vara borta härifrån en liten, liten stund ... Hastigt sade han adjö till åsnan, oxen och de andra men de tittade knappt på honom. Alla sträckte halsarna för att se så mycket som möjligt av det nyfödda barnet. Dvärgen skyndade sig ut ur stallet och ner i jorden.


Knappt hade han dykt upp i dvärgarnas grotta förrän alla tvärt slutade att arbeta och blev blickstilla. Varenda en stirrade på den lilla dvärgen och han blev så blyg att han inte vågade prata. Samtidigt var han så glad att allt bara bubblade ur honom. Han har fötts, han har fötts, hojtade han och de andra jublade och skuttade runt. Sedan blev de lugna och fick höra allt som den lilla dvärgen hade sett. Solen har fötts på jorden, slutade han. Nu får människorna ljus i sina hjärtan och jorden, jorden, jorden ... Han tystnade och sedan måttade han med händerna. Så här stor är han. Dvärgarna häpnade och stirrade på hans händer. Var han så liten. Då behövde han verkligen hjälp. Var och en skyndade tillbaka till sitt arbete och tog i att smida av fullaste kraft och lycka. Tänk ändå att han skulle komma ner i jorden ... De ville smida så mycket ljus de kunde och drömde om hur det skulle bli. Tänk, kanske, kanske att han skulle komma och hälsa på hos dem.


Lilla dvärgen log, vände om och skyndade sig upp till stallet igen. Innan han slank in såg han att en stor stjärna lyste ovanför det. Herdar och människor hade börjat samlas för att titta in genom fönstren. Alla ville se den nyfödda konungen. Dvärgen smög in genom bakdörren och klättrade hastigt upp på takbjälkarna. Nu såg han hur Maria och Josef vaggade och skötte om det lilla barnet. Himlen hade stängts, inget ljus strålade ner på dem men änglarna var kvar. De stannade runt Jesusbarnet och den lilla familjen.