Tre Världar

Nya reflektioner

Efter 4 års träda återkom lustigt nog lusten att skriva reflektioner. Så varsågod, håll till godo med det lilla jag än så länge formulerat.

Februari 2025

På söndagen besökte jag Vati, min pappa, på äldreboendet - ovetande om att han hade mindre än tre dagar kvar i livet. (Mamma kom från Tyskland, pappa från Skåne, han älskade språk och vi pratade alltid tyska med varann.) Han fick en solig och händelserik dag med barn, barnbarn, barnbarnsbarn och restaurangbesök, och sov länge på eftermiddagen. När jag skulle gå väckte jag honom försiktigt och lutade mig över sängen. Då fick jag den allra finaste stunden med honom. Kärleksfullt klappade han mig på armen med sitt krokiga finger och sa, för första gången: Ich liebe dich! De orden kommer nog värma mig resten av livet. När jag behövde gå sade han med eftertryck: Auf … Wieder … sehen! På återseende!

Himlabrunnen – öppningen jag ibland ser över människor, kantad av goda människosjälar – hade, utan att jag visste det, redan börjat sänka sig mot Vati. Bakom hans rygg var hans ståtliga, ljusa ängel.

Under måndagen tätnade det runt Vati. Det var som om någon motade eller samlade ihop honom. Vid hans sida stod ängeln, och nu böjde den sig ner och svepte med vingarna om och igenom Vati. Med något varmt gyllene, ganska kvadratiskt i famnen rätade den på sig. Samtidigt hade Vatis kropp lossnat och hängde nu ner i jorden nedanför ängeln, i en eterisk, ljusblå, droppformad ”säck”. En delning hade skett.

Tisdag kväll kom ”brunnen” ända ner, och de kärleksfulla andarna var runt Vati. Under dagen hade Vatis rum varit fyllt av den närmaste familjen, men nu var det lugnt och en snäll pensionerad sjuksköterska satt vid hans sida. Då hände något otroligt. De nu vita, heliga andarna klev ut i vår mörka värld och rörde sig tyst inne i rummet. För en stund möttes två världar. Knappt märkbart flyttade andarna Vati en liten bit. De lossade honom i vår värld och drog in honom i sin egen.

Hemma i sängen var jag orolig. Vi hade nog alla velat stanna hos Vati men en nackspärr hade drivit mig hemåt. Ynkligt bad jag till Kristus: Du tar väl emot Vati? Då såg jag förvånande nog Mutti i sitt mjuka, blommiga nattlinne. (Om hennes avslutning på livet kan du läsa i reflektionen sept 2015). Hon låg på sida, såg nyvaken ut, stödde sig på ena armbågen och sträckte sig efter sina glasögon. Om möjligt kändes hon ännu ivrigare och mer uppjagad än hon brukade vara inför julafton. Något stort var på väg att hända!

Enkla, vita och samtidigt konstfullt sköna änglar rörde sig framför mig. Jag hade aldrig sett liknande och tänkte på modern konst. De var av tät, vit substans, likt sommarmoln, hade stilrena horisontella och vertikala former, och rörde sig mjukt och graciöst.

Guldet i ängelns famn var en sann dyrgrip. Det var livsande genomsyrat av Vatis jag, format och danat av det liv han levat. På ena sidan av det såg jag ett tecken. Det var ett hjärta! Nu vidgades det likt ringar på vattnet och jag tror det betyder att hans kärlek kommer att växa, liv efter liv.

På natten sjönk droppformen ännu djupare neråt och drev sedan bort, in i jorden. I dödsögonblicket stod ängeln med lyfta vingar eller armar och sträckte Vatis gyllene essens uppåt. Helig Ande, med formen av en vit fågel, överlappade ängeln. Näbben var i guldet, vingarna omfamnade ängeln, och de blev ett. På det sättet tog helig Ande emot, och sedan lyfte anden dem bort från jorden.

Elva dagar senare såg jag, ovanför mig, Vatis ängel hålla Vati-guldet. Då skedde en förvandling. Stor glädje, starkt ljus och en väldig hängivenhet bredde ut sig, och ängeln och Vati förenades. De blev som en liggande månskära eller ett stort, lyckligt leende.

Även efter detta kan både Mutti och Vati också visa sig med människoform. De vill hjälpas åt. Kärleken mellan dem är stor och därför fortsätter de att vara nära varandra.

Oktober 2024

Kroppen, det lägre självet och husdjur liknar varann. Du behöver ta hand om dem - vara snäll mot dem, ge dem bra näring, lägga upp riktlinjer och kräva rimligt mycket.

Kanske kan man köra med samma hundgodis år ut och år in, kroppen kan få ungefär samma mat och motion hela tiden, men för det lägre självet behöver i varje fall jag byta ut godiset ganska ofta. Under mina 24 år i den här branschen har jag nog haft något mellan 100 och 1 miljon olika metoder, med syfte att få mitt sega lilla bångstyriga lägre själv, egot, att växa, mogna och komma ikapp.

För att etsa in det senaste steget skrev jag följande text. Nu kan jag titta på den ibland, bli påmind och glad, och minnas hur jag ska göra för att släppa det obehagliga som annars hade kunnat torna upp sig inombords!

Jag har varit sjuk i elaka tankar en sista gång

och nu har min ficklampsperiod börjat

Bildas en skev tanke eller känsla

riktar jag min ficklampa

genomskådar

släpper

och centrerar mig åter

för att leva mitt sanna själv:

Kristus i mig