Tre Världar

Barn

Denna sida är tänkt som inspiration för föräldrar, förskolepersonal och andra glada "barnmänniskor". Till att börja med ligger fokus på årstidsfesterna men med tiden kommer även fristående sagor och lekar att samlas här.



Vidar ljusfest

Vidars tid börjar efter Ragnarök. Han är nordens ärkeängel och står för den nya, ljusa tiden. Högtiden är ny och firas på kyndelsmässodagen, 2/2, eller så snart som möjligt efter den (hittills har den bara firats en gång av en liten handfull människor). Man kan göra installationer av vinterns ljusstumpar och pryda med ljusgult och andra rena och glada vår- och gryningsfärger. Liv, luft och ande. Lekar och frisk, levande mat. Kanske en videkvist med blad (om möjligt lappvide). Tulpaner?


Luftandens mun är tänkt som en berättelse men kan till en del utformas som dockteater. Gester är viktiga. Feflickorna görs av ofärgat siden (utan ansikten), blommor kan virkas eller göras av papper. Vidar kunde sys i ljusgult sidentyg men jag tror att både han, fedrottningen, luftanden och vindandarna är för svåra att framställa. Berättelsen bygger på egna varseblivningar och får gärna berättas både innan och efter ljusfesten.



Luftandens mun

Inne i skogen ligger en äng. Där blommor och gräs blommar som allra vackrast och där det är som allra ljusast bor feflickor. Feflickorna leker, skrattar, dansar i ring och sköter om blommorna och insekterna som surrar runt dem.


Ni blommor röda, gula, vita, gröna, sköna kom

Till ängen där vi dansar glatt till humlesurr och feers skratt.

(Melodi: Maiglöckchen läutet..., Hoffmann von Fallersleben/Felix Mendelssohn.)


Bakom fecirkeln höjer sig ett slott byggt av insektsljud och himmelsljus. Där bor fedrottningen. Hon är hög, smal och nästan genomskinlig. I pannan har hon en klar kristall. Drottningen tar hand om feflickorna och andra feer men arbetar även med naturandar och änglar.


En dag skulle fedrottningen hälsa på luftanden. Feflickorna plockade snabbt en bukett blommor åt henne. Fedrottningen gick över ängarna och genom skogen och fjärilar följde hennes spår. Hon var glad, hon älskade luftanden och luftanden älskade henne.


Luftandens hem var över ett berg vid havet. Hans hår var ljusgrått, vågigt och luftigt som ett moln och den bruna kappan så vid att den svepte över hela berget. Hans vindandar flög runt hus och bryggor och strök förbi människorna så att de nu och då tappade en mössa, hatt eller annat.


Blåsten tog min hatt, ja, vinden tog min nya hatt

Om jag kunde få den fatt, ja, om jag kunde få den fatt

Min nya hatt!


Vid stranden fanns bryggor där båtar låg. När människorna kom hem från en båttur brukade de tacka luftens väsen, havets ande och solen, men nu var det längesen. Runt husen brukade de ha grönsaker, fruktträd och blommor och vägarna brukade vara rena men nu smutsade de ner och frukten fick falla till marken och ruttna. Vindandarna hade mycket jobb, de sopade rent vägarna men knappt hade de gjort fint så blev det smutsigt igen. Det blev aldrig någon tid att leka.


När fedrottningen skred upp för berget steg luftanden ner till marken. Båda bugade djupt och sedan såg de varann i ögonen. Då såg fedrottningen något och blev förskräckt. Luftandens ögon var lika mörkgrå och djupa som förr och ansiktet lika vackert, men något fattades.


Men luftande, vad har hänt? Du har ju ingen mun.


Luftanden kunde inte svara utan såg bara på henne. Med blicken i hans ögon fortsatte hon tyst.


Jag förstår vad som hänt. När människorna varken tackar eller pratar med dig behöver du ingen mun och när vindandarna måste arbeta så hårt för att hålla rent försvinner ditt leende.


Efter en paus sade hon bestämt.


Luftande. Jag lovar att jag ska göra allt för att hjälpa dig. Allt!


Med det vände hon om, skyndade ned för berget, genom skogen, förbi feflickorna och in i slottet.


Men hur ska jag hjälpa den stora luftanden? Det är ju människorna som behöver hjälp men deras sinnen och hjärtan är stängda. Mig lyssnar de inte på, och inte feflickorna.


Lyssnar de på älgen? Nej, jag tror inte att de pratar med djur. Men fåglarna? Dem lyssnar de på, det vet jag. Men nej, de lyssnar nog bara på tonerna, inte på det fåglarna säger.


Plötsligt sken hon upp. Nu vet jag! Hon skyndade mot porten, slog upp den på vid gavel och ropade:


Vidar!


Feflickorna skrattade och jublade. De hade aldrig träffat Vidar men drottningen hade berättat mycket om honom. De visste att han var en ärkeängel och trots att han var uppe i himlen älskade han luftens folk. Fedrottningen gick ned till dem.


Luftanden har förlorat sin mun, berättade hon, och jag tror säkert att Vidar kan hjälpa honom. Nu ska jag gå till himlen och fråga om hjälp.


Fedrottningen kunde gå genom luft men visste att den uppåt blev allt tunnare. Kanske det inte finns någon luft i himlen, tänkte hon. Då skulle hon inte klara sig. Feflickorna plockade snabbt ihop blommor och band dem till girlanger att pryda sin drottning med. Hälsa Vidar från oss, skrattade de, och drottningen tog sitt första steg upp i luften. För att stärka henne började feflickorna dansa och sjunga.


Ni blommor röda, gula, vita, gröna, sköna kom

Till ängen där vi dansar glatt till humlesurr och feers skratt.


Fedrottningen hörde mindre och mindre av feflickornas sång. Nu och då såg hon ner på sin kropp och märkte att hon bleknade. Åh, bara jag inte tynar bort helt innan jag når Vidar.


* * *


I himlen var det rådslag och många änglar och ärkeänglar var samlade. Det hände mycket i himlen och mycket på jorden och de hade en hel del att tala om. En ljusgul ärkeängel kände att någon närmade sig från jorden och skyndade sig bort från de andra. Det var Vidar. Han spanade ner mot jorden, sökte med blicken och till sist såg han något som liknade en liten prick. Snabbt tog han sig ditåt, lade sig på knä, böjde sig och sträckte armen neråt. Försiktigt höll han sin hand under fedrottningen så att hon kunde ställa sig på den och sedan höjde han henne sakta. När han såg att hon höll på att tyna bort sänkte han henne lite igen och började tala.


Kära, modiga fedrottning. Hur kommer det sig att du tagit dig så väldigt högt upp?


Med svag röst lyckades hon säga: Luftanden ... ingen ... mun ... Hjälp!


Har luftanden förlorat sin mun, sade Vidar. Kära vän, jag ska göra allt som står i min makt för att hjälpa dig och luftens folk!


Försiktigt sänkte han fedrottningen ner mot marken, släppte av henne, reste sig och gick in bland de andra. De talade fortfarande och Vidar sade med hög röst.


En fedrottning har tagit sig högt upp över jorden för att säga oss något mycket allvarligt.


Ingen hörde honom. De var inte vana att han talade så Vidar höjde rösten ännu mer och talade tydligt.


En luftande har förlorat sin mun och de flesta här vet vad det innebär. Människorna varken ser eller talar med luftens väsen och låter dem göra ett hårt jobb. Vi måste hjälpa dem.


Nu hade änglarna hört honom och blev väldigt upprörda.


Vi ska inte hjälpa, sade de till varann. Människorna är mogna nog att klara sig själva. De kommer att lära av sina misstag och snart nog talar de med och bryr sig om naturens väsen igen.


Nej, invände Vidar. De har glömt att man kan tala med naturen och det är bråttom. Luftanden har förlorat sin mun!


Hur Vidar än försökte ändrade de sig inte. De visste att inget skulle göras. Utan att höja rösten, mer som om han talade för sig själv, sade han följande - varpå alla tystnade.


Hjälpen ska komma ifrån mig. Stiger jag ned i jorden kan jag, med feernas hjälp, skapa väsen som kan tala med människorna.


Det var knäpptyst bland gudarna och en skön gudinna med långt, svart hår och fotsid vit klänning trädde fram. Hennes namn var Freja och hon talade med oro i rösten.


Vidar, går du in i jorden kommer du att fjättras. Då kan vi inte nå dig och du förlorar himlen.


Jag vet, sade Vidar lugnt och gick fram till henne. Men när människorna hör det gula folket kommer de att lära sig att lyssna både till luftens väsen och till oss. Då frigörs jag.


Freja tog hans hand och sade tyst.


Det kommer att ta lång tid men du har rätt. Att stiga ned i jorden är din uppgift. Jag själv arbetar med människorna från min sida och kommer att göra allt för att hjälpa dig.


Vidar log, tryckte hennes hand, bugade för de övriga, vände och gick.


* * *


En solig dag lekte feflickorna i en ljus glänta i skogen. Bredvid fanns ett litet berg som kallades Pannan eftersom det liknade översta delen av en hjässa. Inne i Pannan var det mörk, precis som det brukar vara i berg, men idag var det plötsligt strålande ljust.


Fedrottning, Fedrottning, ropade de och ilade till slottet. Vidar är i Pannan!


Fedrottningen kom ned för trappan och med flickorna i en svans efter sig skyndade hon in i skogen.


Men Vidar!, utropade hon, lycklig att han kommit men förskräckt att se honom inne i berget. Feflickorna gömde sig bakom drottningens rygg. Berget var trångt för ärkeängeln Vidar och så lågt i tak att han fick gå böjd. Men Vidar var lycklig och log brett.


Kära Fedrottning och kära feflickor, sade han. Om ni skulle kunna ge mig av ert feljus så kan jag blanda det med änglaljus och göra väsen.


Men självklart, svarade drottningen och var så glad att hon inte kom på något annat att säga.


Tack, sade Vidar. Då kan vi skapa ljusa framtidsväsen tillsammans och de kan närma sig människorna. Av det gula folket kommer människorna lära sig att lyssna och prata med naturen igen. Och att måna om den. Då kommer glädjen tillbaka till Luftanden och han får sin mun!


Med klingande skratt spred sig feflickorna på ängarna. Lugnt och försiktigt strök de solljus från blad efter blad och samlade ihop i famnen. När det blivit en hel ljusboll bar de den till Vidar och skyndade sedan tillbaka för att samla mer. Pannan hade förvandlats till en ljusverkstad och Vidar blandade, bearbetade och smidde.


* * *


En cirkel av gula väsen rör sig på Pannan. När människor kommer förbi skyndar de fram och viskar klingande toner i deras öron.


Kom, kom, kom. Bry dig om. Bry dig om. Kom, bry dig om. Kom, kom bry dig, kom, bry dig om, kom kom ... (Improvisera. Korta toner: D, F, G.)


Människorna tror att det är vinden som spelar, ändå börjar de lyssna. Öronen öppnas och hör, ögonen öppnas och ser, hjärtat öppnas och älskar. När de åker båt tackar de havet, när de plockar frukt tackar de träden och de håller rent, vackert och levande omkring sig. Mellan träd och hus leker vindandarna tafatt och uppifrån berget ser luftanden på. Han är lycklig och ler.



Påsk

Sagan om påskharen berättas på påskdagen samt veckorna innan och efter. Men var uppmärksam - kommer påsken tidigt kanske den bara är lämplig i högst en vecka innan och i varm och blommande vår passar den inte heller. Påsktid och påskstämning vill den ha! Sagan har blivit till i samspel med ett barnbarn.



Påskharen

En dag föddes en liten harpalt och eftersom det var påsk gav mamman honom namnet Påskharen. Kanske var det därför han blev så speciell. Mamman skuttade fram och gav honom di en gång om dagen och i övrigt låg han där, platt på marken, och väntade. När han växt till sig började han skutta runt själv. Då träffade han ett rådjurskid som stod och betade gräs.


Hej, sade Påskharen. Vill du se vad jag kan?


Ja, sade kidet och tuggade vidare. Vad kan du?


Skutt, skutt, skutt, skutt. Vill du lära dig?


Nej. Men vill du se vad jag kan?


Jaaa, ropade Påskharen.


Spring, spring, spring, hopp. Spring, spring, spring, hopp.


Åh, det vill jag lära mig, sade haren.


Det var svårt för Påskharen och han fick öva länge, länge men till sist lärde han sig. Spring, spring, spring, hopp. Det gick riktigt bra.


Då skuttade han hela vägen bort till skogen. Inne bland de höga träden såg han duvor flyga. De plockade pinnar från marken och flaxade upp i en stor gran där de byggde bo.


Hej, vill ni se vad jag kan, ropade Påskharen.


Ja, sade duvorna. Skutt, skutt, skutt, och spring, spring, spring, hopp, spring, spring, spring, hopp.


Duvorna fortsatte att plocka kvistar och flyga till granen och Påskharen såg läntansfullt på. "Flyga får jag lära mig när jag blir stor", tänkte han. "Nu vill jag lära mig att plocka kvistar med munnen." Först gjorde hans tänder att kvistarna gick sönder men till sist lärde han sig att hålla dem så försiktigt att han kunde bära dem en bra bit. Duvorna hjälpte honom att bygga ett bo i gräset. Det kanske en mus kunde bo i.


Hos ankorna i dammen dök Påskharens mamma upp. Nej, Påskharen, sade hon. Du får absolut inte simma. Påskharen stod snopen i vattenbrynet men då kom han på att han kunde plaska med sin långa bakfot. Plask, plask, plask. Ankorna skrattade, simmade dit och duschade sig.


Påskharen vågade sig allt närmre huset. Där fanns det barn som gjorde lekar som såg jätteroliga ut. "Tänk att få lära sig dem!" Men Påskharen tordes inte komma ända fram och fråga. När solen gått ner vågade han sig varje fall ända fram till hönshuset. Då träffade han katten och fick lära sig att smyga.


Här kommer kissekatten

Så tyst på tå om natten

Lilla råtta göm dig bra

Dig vill kissekatten ta

Så tyst på tå om natten.


Haren smög så gott det gick med de långa bakfötterna och rätt vad det var så var de inne hos hönsen. Oj vad spännande. Där låg hönorna mjukt och skönt i sina reden. Den ena burrade upp sina fjädrar, ställde sig, rörde sig nästan som i dans och: där kom ett ägg! "Oj", ropade Påskharen. "Det vill jag lära mig." Hönorna visade snällt hur de gjorde och Påskharen försökte. Han hälsade på varje kväll och fick ligga i ett rede nere på golvet. Han lärde sig att burra upp pälsen, trampa med fötterna och dansa precis som hönorna gjorde, men hur han än försökte kom inget ägg.


Då blev Påskharen ledsen. När ingen av de andra såg skumpade han iväg ut på ängen, letade upp en grop, lade sig i den och fällde ner öronen så att ingen skulle hitta honom. Hönorna undrade var den roliga haren tagit vägen, ankorna letade runt dammen, duvorna och rådjuren sökte bland träden och på ängen. Till sist hittade harmamman honom och då skyndade sig alla dit. Men Påskharen låtsades att sova och hur de än försökte ville han inte öppna ögonen. Då sjöng de.


Haren i sin grop han satt och sov, satt och sov

Stackars hare är du sjuk, kan du inte hoppa ut

Hoppa ut! Hoppa ut! Hoppa ut!


Men haren fortsatte att blunda och till sist lommade de andra iväg. Ingen var glad. Påskharen var deras bästa kompis och nu var inget roligt längre.


Alla försökte komma på något som skulle göra haren glad och hönorna kacklade och sade att han älskade ägg. "Vi kan ge honom en korg full av ägg", sade en höna och då blev de glada. Kvickt lade de sig i redena, värpte så många ägg de kunde och samlade ihop alla i en korg. Korgen ställde de utanför hönshuset.


Nästa dag var påskdagen. När solen gick upp såg hon hur snälla alla djuren varit och hur mycket de gjort för att få Påskharen glad. Då log hon lyckligt och när hennes glada strålar nådde korgen färgades äggen i de allra vackraste färgerna. Alla djuren skyndade till Påskharen och hönorna berättade vad som hänt. "Och alla äggen är en present till dig!" Då öppnade haren sina bruna ögon, tittade förvånat på de andra, hoppade ur gropen och skuttade hela vägen till korgen. De andra skrattade och följde men stannade i skogsbrynet för att titta.


"Äggen vill jag ge till barnen", tänkte Påskharen, "och eftersom jag fyller år idag är jag nog riktigt modig". Försiktigt tog han ett ägg, smög in i trädgården och skulle precis lägga ner det så att barnen kunde hitta det. Men oj vad förvånad han blev. Där låg ett bo av gräs, precis lagom stort för ägget. Påskharen skuttade och hämtade fler ägg och hittade bon så att alla äggen fick plats. När barnen kom ut skyndade han sig iväg så fort han kunde men sedan satt han tillsammans med sina kompisar i skogsbrynet. De kikade fram mellan grenar och kvistar och tittade på barnen. Åh vad glada de blev när de såg att barnen hittade äggen och hörde att de ropade av glädje.



Midsommar

Efter alla midsommaraftnar med blåst, kyla, regn, sol och värme om vartannat har jag äntligen förstått. Midsommar är elementens och jordens högtid. Det är nu Gaias kjolar sträcker sig allra längst utanför hennes fysiska kropp och hon visar hela sin skönhet. I och för sig är hon som mest sovande men det är nu vi på jordytan som bäst kan träffa alla hennes barn, alla väsen, insekter, blommor ... Bästa datumet för festen är den 24/6 men lite tidigare och någon dag senare blir också bra.


Nu passar sagor, lekar och annat som involverar de fyra elementen, gudinnorna och jorden.



Väsen-installation

Gå spridda längs en stig. En går före och när de andra inte kan se sätter, ställer eller lägger den sig på ett överraskande sätt. De andra går tyst förbi. Nu går en ny person först, den kanske gömmer sig i en buske så att bara ett ben sticker fram eller lägger sig på en gren så att de andra får gå under.


Allra mest effektfull blir väsen-promenaden i skymningen.



Mikaeli

Mikaels befrielsespel bygger på mina egna varseblivningar. Det passar till Mikaeli den 29 september samt lite innan och efter. Innan kan det göras enklare, eventuellt bara som berättelse, och till Mikaeli som dockteater i skogen. Jag alternerar mellan sång och flöjt. Det skulle även passa utmärkt som lajv, det vill säga ett levande rollspel.



Befrielsespelet

Oövervinnlig hjälte stark, Sankt Mikael

Kom oss till hjälp, drag med i fält

Stå vid vår sida, hjälp oss att strida

Sankt Mikael.


I en vacker stad bodde många människor. De var ofta med sina djur, pratade, klappade om dem och såg till att de hade god mat och rent vatten. Människorna tog hand om varann och sig själva, de firade kalas och årstidsfester tillsammans, odlade grönsaker och lekte med barnen.


Men utan att de märkte det närmade sig sakta ett odjur. Människorna kunde inte se det men odjuret gjorde att de blev dåsiga, tröga och slöa, och en del blev elaka och giriga. Människorna slutade att bry sig om djuren, barnen och de gamla och sjuka och ville inte se dem längre. Om de alls brydde sig om något så var det om sig själva.


I himlen är Mikael. Honom kunde människorna inte heller se men han försökte att tala till dem. Han försökte få dem att förstå vad som hände.


Stor är din kraft, stor är din makt, Sankt Mikael

Stor uppå land, stor uppå hav

Stå vid vår sida, hjälp oss att strida

Sankt Mikael.


En flicka och en pojke tyckte inte om att vara i staden längre utan gick ut på ängarna till djuren.


Vad är det som händer? Människorna i staden har blivit så konstiga.


Jag vet. De sitter bara inne hela tiden. Det är ingen som är glad och leker längre och ingen tar hand om djuren eller om varann.


Flickan och pojken samlade ihop djuren och skötte om dem på bästa sätt. De pratade med dem, klappade och borstade dem så att de blev glada igen. Då började de höra Mikael i himlen.


Sankt Mikael, hjälte stark

sänd till oss din kraft och styrka

sänd till oss din kraft och styrka

i våra hjärtan, i våra hjärtan.


Hörde du?


Ja, vad var det ...


De lyssnade efter Mikael, hörde honom i sina hjärtan och började lära sig av honom. De lärde sig mer och mer och förstod vad som hänt med människorna. Till sist var de så modiga och starka att de vågade gå tillbaka till staden. I sina bälten hade de var sitt svärd. Inne bland husen pratade de med människorna.


Ni har blivit likgiltiga och slöa.


Nähä, det har vi inte alls.


Jo! Det är för att ett odjur har kommit in i staden.


Ha, det finns inga odjur.


Ni ser det bara inte, sade flickan. Men nu ... ser jag, och då såg pojken också. De blev rädda och backade men då hörde de Mikael igen:


Härförare i himmelrik, Sankt Mikael

Vi vilja modigt tjäna dig

Stå vid vår sida, hjälp oss att strida

Sankt Mikael.


Med nytt mod vågade de sig ända fram, höjde sina svärd och stack dem i odjuret. Besten sjönk ihop och dog. Strax lösgjorde sig två små änglar ur den gamla kroppen.


Så jag ser ut. Mina vingar är alldeles skrynkliga.


Men vad har vi gjort? Vad är det där? Har vi varit inne i det där fula odjuret?


Vi har varit ett odjur, viskade ängeln. Vi har ljugit och lurats. Det vill jag aldrig, aldrig göra mer.


Inte jag heller. Och jag vill hjälpa andra så att de aldrig behöver blir odjur.


Då hörde de något, vände sig om och med ens såg de ...


Åh, nu vet jag vad jag vill göra.


Jag också!


De två änglarna sträckte lyckligt sina vingar och flög upp i himlen till Mikael. Från den dagen var de alltid vid hans sida, de hjälpte honom och försökte se till att ingen villade bort sig och behövde förtrollas till ett odjur.


Flickan och pojken gick tillbaka till ängarna där de fortsatte att sköta om djuren. Men nästa gång de gick in i staden hade människornas ögon öppnats. Alla hurrade och sjöng när de såg de två, de gjorde fint med blommor och blad och ställde till med en stor fest.



Jul

Julberättelsen